imagineonedirection

 

Jag böjde mig fram och lät Claires lätta kropp lämna sin säkerhet från mina armar för att sedan hamna tryggt på den mjuka sängen i hennes rum. Hennes ansikte grimaserade när den kalla madrassen omslöt hennes hud och tysta proteser i form av mummel lämnade trött hennes mun. Jag granskade flickan som låg framför mig. Ögonen var slutna och hennes långa ögonfransar snuddade mjukt mot den solbrända huden. Ansiktet var avslappnat men då och då såg jag hur det ryckte diskret i hennes ena mungipa. Det långa, mörka håret låg över hennes axel och täckte de tydliga käklinjerna. Mina händer for hastigt upp mot mitt huvud, mina fingrar letade sig in bland lockarna och drog. 

”What the heck is wrong with me?!” ropade jag tyst och satte mig ned bredvid henne på sängkanten. Jag särade på benen och lutade mina armbågar mot knäna för att hålla uppe min kropp, fortfarande med ett hårt grepp om håret. Min tandrad trycktes hårt ned i min underläpp medan jag knep ihop mina ögon; kämpade med att tränga bort de miljoner komplimanger som ekade i mitt huvud. Mina ögon flackade fram och tillbaka i mörkret bakom mina ögonlock, försökte få bort de tankar som cirkulerade. Jag skakade långsamt på huvudet. 

”Get your shit together now man.” befallde jag tyst till mig själv innan jag reste mig upp från sängen. Jag slängde en sista blick på Claire och ruskade huvudet så att de få lockar som letat sig fram mot min panna kittlade irriterat mot huden. Min hand drog frustrerat tillbaka dem innan jag gick bort mot fönstret och försvann ned för brandstegen. 

 

…

 

Mina fötter tog mig ned för den branta trappan. Jag var medveten om att himlen utanför hade börjat ljusna, men jag kände mig säker nere i det dunkla stenutrymmet med de få lampor som lyste upp rummet med ett spöklikt vitt sken; orsakade otäcka skuggor som dansade på väggarna. Kevin stod och pratade med Chuck. Tysta meningar lämnade deras blodfärgade läppar. Jag studerade gestalterna innan Kevin plötsligt vände sin blick mot mig, tystnade kvickt och rörde sig mot mig med en omänsklig hastighet. Det sista trappsteget lämnade mig på det kala underlaget och i jämnhöjd med Kevin. Jag tittade ned några få centimeter och mötte de iskalla ögonen och som vanligt kunde jag inte urskilja vad det var han hade i tankarna. Oavsett det hårda uttrycket i ögonen så tänkte jag inte avvika med blicken. 

”How did it go with Claire?” frågade Kevin sarkastiskt vilket fick mig att förstå att han visste. Hjärtat sjönk i den kalla bröstkorgen. Någon längre in började rassla med kedjorna som hängde på de mörka väggarna och automatiskt kastade jag ett öga mot det håll ljudet kom ifrån.

”Did you loose the fucking ability to talk?!” röt han djuriskt. Jag ryckte till av förvåning när de aggressiva tonerna nådde sin väg in till min trumhinnor. Chuck som stod en bit ifrån tittade spänt på oss och tydligt kunde jag se det dolda leendet i hans mungipor, hur han njöt av situationen. Tiden var knapp; medveten om att en bra lögn var tvungen att komma till användning. 

”Things didn’t end as planned.” svarade jag kort. 

”As I figured out.” Kevin drog med handen genom sitt bruna hår medan den nu frustrerande blicken letade sig upp mot taket. Även om han inte nämnde det så visste jag att han krävde en förklaring, en bra sådan. 

”Her folks called her. She told them she was on her way home and that she was with me.” ljög jag självsäkert. ”They would have known it was me if something happened. I would have been caught, we would have been caught. It was too risky.” Mina händer låg tryggt begravda i mina jackfickor, men de var knutna, beredda. Han fnös tyst innan hans ögon letade sig spänt in i mina. Han var medveten om att han var tvungen att tro mig, det kunde jag se men misstankarna ekade i rummet. Jag behöll min rygg rak, mina käkar spända och min blick självsäker. Gav jag efter så skulle han genomskåda lögnen. Vi var tysta. Kedjorna på väggarna rasslade fortfarande men mer dämpat, som väsande viskningar i mörkret. 

”I want her dead.” Hans ton var hård, kall, en röst som hörde hemma i de otäckaste av mardrömmar. Ögonen mörknade hotfullt. Mina händer var så hårt knutna att det till och med började smärta i fingrarna. 

”I know.” sa jag obesvärat. 

”If not...” Ett släpande ljud närmade sig bakgrunden. ”...You’re going to end up like that guy.” Han gjorde en nonchalant huvudgest in mot rummet. Jag vred stelt på huvudet. Jag upptäckte att det släpande ljudet kom ifrån den lealösa kroppen som drogs av Frederic. Kläderna och den bleka huden var grå efter att kroppen släpats över golvet, och revbenen täcktes av blåmärken. Det blodiga ansiktet var vanställt efter de hårda slag det fått utstå. Andetagen var tysta, väsande mellan de kalla väggarna. Jag vände bort huvudet och mötte Kevins ögon. Jag hörde mannens sista smärtsamma kvidande och rynkande pannan medan Kevin log ett känslokallt leende. Den plötsliga vibrationen mot min knutna näve fick mig att chockerat spärra upp ögonen innan jag tog upp mobilen ur fickan.  Jag kastade en snabb blick på den upplysta skärmen och så fort jag såg namnet släckte jag den. Mina ögon letade sig återigen upp och upptäckte att Kevins leende hade försvunnit. 

”So she trusts you that much that she texts you now?” Jag hörde hur ilskan bröt igenom den sarkastiska tonen. 

”But it’s a part of my plan.” svarade jag lite tystare än vad jag avsett. Kevin höjde frågande på ett ögonbryn. ”The more she trusts me, the easier it will get for me.”