18:48:50
Pictures of you - Kapitel 12 - Back home
Några dagar senare..
Harry stannade utanför flygplatsen. Jag tittade sorgset ut genom bilrutan och jag hade en stor klump i magen. Jag ville inte åka hem, inte än. Regnet öste ner utanför och jag följde en droppe som sakta gled ner på rutan. Jag klev ur bilen, tog snabbt ut väskorna och sprang in. Vicky, Zayn och Harry kom kort därefter. Allihopa hade lyckats bli genom blöta på bara någon minut. Zayn kom fram och kramade om mig.
"I hope you have a good flight." Jag log och släppte taget om honom. Han gick vidare till Vicky. I ögonvrån såg jag Harry. Jag vred på mitt huvud och tittade på honom. Han gav mig ett charmigt leende. Jag gick fram till honom och mötte honom i en kärleksfull kram. Jag ville inte släppa taget. Jag log sorgset mot honom.
"I'll see you in february." sa han och smekte min kind med sin tumme. Jag nickade försiktigt. Jag gav honom ännu en kram och han pussade mig på huvudet.
"Goodbye Harry." viskade jag och backade ett steg.
"Bye beautiful." sa han försiktigt. Jag såg Vicky och Zayn krama om varandra ännu en gång innan hon gick fram till mig.
"Don't forget to say goodbye to Louis, Niall and Liam from us!" ropade vi efter dom innan dom gick ut. Dom nickade och vinkade till oss. Vi vinkade tillbaka innan vi vände och gick mot en utav köerna. Om någon timme så skulle vi vara hemma i Sverige igen. Egentligen ville jag bara springa ut och säga till Harry att jag inte åker hem. Även om jag vet att vi ses om mindre än en månad så vill jag inte åka.
"Jag fattar inte varför jag tycker om honom så mycket." säger jag plötsligt till Vicky och tittar på henne. Hon tittar frågande på mig.
"Vad menar du?"
"Jag har bara känt honom i två veckor och jag känner mig som en ny kär elvaåring." svarade jag surt. Hon började skratta.
"I know the feeling babe. Jag tycker också jätte mycket om Zayn även om vi bara har känt varandra i två veckor. Men vi har ändå spenderat nästan varje dag med dom." sa hon och log. Jag nickade till svar.
"Hey!" sa kvinnan bakom disken glatt. Jag tittade upp och log tillbaka innan vi räckte över våra väskor och pass.
Väl utanför Arlanda möts vi utav en hoppande tjej som viftar med armarna i luften. Jag känner igen henne direkt och börjar skratta.
"Charlotte!" ropar vi i mun på varandra och börjar vifta med armarna också. Snön blåste vilt ute. Hon håller i sin beiga mössa när hon springer fram till oss. Hennes mörkblåa ögon glittrar och hennes blonda långa hår studsar fram och tillbaka. Jag ler mot henne, en typisk svensk skönhet. Hon kramar om oss båda i en lång kram.
"Åh vad jag har saknat er darlings!" säger hon. Jag tittar upp mot henne och blir alltid lika avundsjuk på hennes 1.74 centimetrar.
"Vi har saknat dig också." säger Vicky glatt. Jag nickar instämmande. Vi börjar sakta gå bort mot hennes bil. Plötsligt stannar hon upp, vänder sig om och tittar finurligt på oss.
"Jag har hört och sett lite saker som ni gärna får berätta senare." säger hon och vänder sig sedan om igen och fortsätter bort till bilen. Jag och Vicky tittar på varandra och börjar skratta. Vi kliver in i hennes svarta Chrysler pt cruiser. Jag sätter mig i passagerar sätet medans Vicky sätter sig bak. Charlotte backar ut från parkeringen.
"Så vad sägs om att vi träffas ikväll så kan ni få berätta allt för mig." sa hon och tittade så att det inte kom några bilar innan hon svängde ut på motorvägen.
Jag öppnade ytterdörren och slängde in väskorna i hallen.
"Hallå?!" ropade jag och hörde en stol dras ut på ovanvåningen. Ner springandes för trappan kom Adriana. Hon tittade exalterat på mig, sprang fram och gav mig en kram. "Hallå snygging!" Hon log stort mot mig. Men hennes leende försvann lika snabbt och sedan slog hon till mig på armen. Jag tittade frågande på henne. "Tack för välkomstkommiteen." sa jag surt och smekte min arm där hon slått mig. Kort därefter kommer mamma och William ner springandes för trappan.
"Hej gumman!" ropar mamma och kramar mig.
"Hej mamma." säger jag glatt, släpper taget om henne och går fram till William. Han rufsar om håret på mig.
"Tja bruden!" sa han. Jag skrattade och gav honom en kram. Adriana stod fortfarande och tittade surt på mig.
"Vad är det?" frågade jag henne.
"Varför har du inte berättat för mig?!" frågade hon surt. Jag fattade ingenting.
"Vadå för något?"
"Det vet du!" sa hon. Jag ryckte på axlarna till svar. "Varför har du inte sagt att du träffade One direction?" Jag började skratta.
"Är de det allting handlade om." sa jag och började rota i min väska. Jag räckte henne blocket. Hon tittade frågande på mig. "Öppna." Hon gjorde som hon blev tillsagd och öppnade blocket. Hennes ögon blev som tefat när hon såg autograferna.
"Tack, tack, tack!" ropade hon och kramade om mig. Mamma tog blocket ifrån henne och tittade hon med.
"Oj, oj." sa hon glatt. Adriana tog tillbaka blocket och kramade om det. Jag log.
"Har du någonting till mig då?" frågade William.
"Självklart. Jag har två tjejer och bärs i väskan. Bara att ta för sig." svarade jag.
"Ha, ha." sa han ironiskt. Jag skrattade.
"Gå och packa upp och kom sedan till köket." sa mamma. Jag nickade och lyfte upp min, allt för tunga, väska och klampade upp för trappan. Jag drog upp mina kläder ur resväskan och slängde det mesta i tvättkorgen. Jag vände mig hastigt om när jag hörde någon stå och stampa i dörröppningen, det var Adriana. Jag tittade frågande på henne.
"Är du tillsammans med Harry?" frågade hon allvarligt och tittade på mig.
"Är detta något förhör eller?" frågade jag istället. Hon satte igång min dator och loggade in på facebook. Jag tittade över hennes axel. Hon gick in på någon One direction fan sida och tog upp tre bilder på mig och Harry. Det var bilderna från när vi var på caféet, då jag fick panik på grund utav fotograferna. Hon klickade sedan upp en bild på mig och Harry när vi kramade om varandra.
"Nå?" frågade hon. Jag ryckte på axlarna till svar.
"Jag vet inte." svarade jag.
"Vadå vet inte?"
"Vi har kysst varandra inget mer."
"Har ni kysst varandra?! Är det något mer jag inte vet?" frågade hon chockat. Jag började skratta.
"Nej det är det inte." svarade jag. Jag granskade bilden när vi kramade om varandra. Vi hade kysst varandra, jag tyckte om honom men jag hade ingen aning om hur han kände exakt. Jag var för feg för att fråga ens en gång. Jag kikade snabbt igenom kommentarerna. Det var mycket frågor omkring vem jag var. Jag stannade på en kommentar. Rör inte min Harry! Jag hoppas hon dör! Jag blev helt chockad.
"Nu är jag avundsjuk." sa hon surt. Jag skakade på huvudet för att få bort kommentaren från mitt huvud och kramade om henne.
"Niall är fortfarande ledig, tråkigt bara att han är för gammal för dig."
"Ingen är för gammal för mig." svarade hon stolt.
"Adriana du är fjorton år. Han är runt arton."
"Ja vadå då?" Jag skakade på huvudet och återgick till mig resväska. "Men vänta lite nu!" sa hon hastigt och tittade på mig. "Är inte Zayn ledig?" frågade hon.
"Sen reaktion." sa jag och skrattade. "Men du får väl fråga Vicky." Hon tittade chockat på mig.
"Vicky också?" Hon skakade på huvudet och hennes mun var format som ett o. Jag kunde inte undgå att skratta åt henne.
Jag knackade lätt på dörren. Jag hörde skratt inifrån som tystnade. Charlotte öppnade hastigt dörren.
"Welcome to my enkla boning." sa hon och bugade sig. Jag skrattade och klev in.
"Har jag någonsin sagt hur mycket jag älskar din svengelska?" frågade jag.
"Många gånger." svarade hon och stängde dörren. Dom vita väggarna i hallen lyste upp rummet. Home sweet home läste jag ovanför den vita byrån som stod mitt emot mig. Hon hade tänt ljus som fyllde huset med doften utav syrener. Jag tog av mig ytterkläderna och steg in i vardagsrummet. Vicky satt med en kopp varmchoklad i den beiga soffan.
"Du kan inte fixa lite choklad till mig också?" frågade jag Charlotte.
"Självklart!" sa hon och gick ut ur rummet. Jag satte mig ner bredvid Vicky.
"Jag har redan dratt min historia, know it's your turn." sa hon och tog en klunk utav chokladen. Jag suckade högt. Efter några minuter kom Charlotte tillbaka med min chocklad.
"Tack." sa jag och smutta lätt på den varma drycken.
"Nå? Berätta!" sa hon exalterat, satte sig i skräddarställning i fotöljen som var på andra sidan TV-bordet. Jag tittade snabbt på hennes platt TV där det visade Baksmällan innan jag började berätta.
"Men Gud vad kul!" sa hon glatt när jag hade berättat färdigt. Jag räckte henne mobilen med en bild på One direction.
"Där är Harry och Zayn." sa jag och pekade på dom.
"Oh lá lá." sa hon. "Ni har sådan jäkla tur alltså. Dom är ju riktigt snygga." Jag och Vicky nickade instämmande. "Och vad är det för en pudding?" frågade hon och pekade på Louis.
"Det där är Louis." svarade jag.
"Sorry girl but he is taken." sa Vicky.
"Attans." Jag och Vicky började skratta.
"Men ni skulle gilla varandra. Ni är lika retarded båda två." fortsatte Vicky.
"Ja man tackar!" sa Charlotte. "Vill ni spela något spel?" frågade hon efter en stund och gick fram till sitt ställ med x-box, tv och wii spel. "I have no life." sa hon när hon drog fram alla spel.
"Vi märker det." sa vi i mun på varandra.
"Fifa?" frågade hon.
"Nej!" ropade vi. "Vi har spelat det i nästan en vecka, killarna är beroende utav det." sa jag. Charlotte börjde skratta
"That's some man of my taste." sa hon och tog istället fram Mario cart.
"Mycket bättre." sa Vicky.
Charlotte parkerade bilen på stallets parkering. Skolen sken ute och snön föll sakta. Jag klev ur bilen och sträckte på mig. Jag var fortfarande trött efter gårkvällen. Vi hade varit uppe halva natten. Vicky hade vi skjutsat hem innan vi åkte ner till stallet. Hon är rädd och visar stor respekt för hästar. Jag andades in doften utav häst och njöt. Hur kunde man inte gilla det här? I det lilla röda stallet med fyra boxar var det kallt i om vintrarna. Jag drog upp mina ridbyxor och tittade bort mot hagarna. Jag hörde en väl igenkänd gnäggning. Jag gick med glada steg mot hagarna. Där stod hon, min egna lilla Safir. Jag hade inte träffat henne på två hela veckor. Charlotte och Adriana hade hjälpt mig med henne. Jag steg in i hagen och pussade henne på mulen.
"Hej älskling." viskade jag. Charlottes arabiska fullblod stod och gnäggade högt i hagen mitt emot. "Hej på dig också Lova." sa jag glatt. Charlotte kom gåendes mot hagarna med en tjock vinter jacka som nästan döljde ansiktet på henne. Hon gjorde tummen upp.
"Allt för värme." sa hon och jag började skratta. Jag tog upp grimskaftet, satte det i grimman och ledde henne in i stallet. Jag tog av hennes vintertäcke och kramade om hennes hals. Hennes tjocka vinterpäls kittlade mig i ansiktet. Jag tittar upp när Charlotte kommer in klampandes med sin häst.
"Lugna ner dig Lova!" sa hon irriterat och satte fast henne. Jag skrattade.
"Hon verkar inte på humör idag." Charlotte skakade på huvudet och tog av henne täcket. Jag borstade länge och noga igenom den bruna pälsen innan jag började sadla och tränsa. Jag knäppte hjälmen och tittade bort mot Charlotte.
"Are you ready?" frågade jag. Hon nickade till svars och satte på sig sin egna hjälm.
"Vill du värma upp i paddocken eller vill du rida ut?" frågade hon.
"Rida ut!" svarade jag glatt. Jag älskade att pulsa runt i snön med hästarna. Vi ledde ut hästarna ur stallet och satt upp. Safir var 1.75 centimeter i mankhöjd vilket var ganska högt till mina korta 1.67 centimetrar. Jag tittade bort mot Charlotte som precis hade hoppat upp, Lova var tio centimeter högre än Safir. Vi började skritta ut på en mysig skogsväg. Hästarna började trampa i snön och jag älskade ljudet utav snö som pressades under hovarna.
"Jag blir så avundsjuk på dig och Vicky." sa Charlotte plötsligt.
"Vadå?" frågade jag.
"Ja ni ska ju plugga i London i nästan två år."
"Men du kan väl hänga med? Det hade varit jätte kul!" svarade jag glatt.
"Nej, nej. Jag har inte pengar till det just nu och jag orkar inte jobba." Jag suckade.
"Charlotte, du är ett år äldre än mig och Vicky. Du måste ta dig i kragen och skaffa dig ett jobb."
"Jag vet. Men pappa är borta hela tiden med sitt jobb och ja, jag vet ju att han fixar allt det där med pengar." sa hon och började pilla lite med tyglarna.
"Men du kan inte alltid förlita dig på honom. Du har en fantastisk frisör och stylist utbildning, dra nytta utav den." Hon nickade försiktigt. Jag fick lite dåligt samvete för att jag var så bestämd mot henne. Hennes mamma flyttade ifrån dom när hon var liten och hennes pappa har haft fullt upp med jobbet. Ibland kan han vara borta i två veckor. Hon har alltid fått klara sig själv men hon har en sådan livsglädje även om hon haft det jobbigt. Snön föll sakta ner mellan trädtopparna, det var alldeles tyst, fridfullt. "Hänger du med ut ikväll?" frågade Charlotte efter en stund. Jag nickade.
"Självklart!" svarade jag glatt.
"Kul, jag hämtar upp dig ikväll sedan."