"I don't want anything to do with you anymore." sa hon lugnt. "That's okay with me blondie." Jag rynkade pannan och ryckte svagt på axlarna. Hon tittade upp och blängde surt på mig. "Good. And do not ever call me blondie again." svarade hon och gick därifrån. Jag följde hennes steg tills hon försvann bakom hörnet. Jag suckade högt och skakade på huvudet. Jag började röra på benen igen och satte händerna i fickorna. Det var en fråga som inte riktigt kunde lämna mitt huvud. Jag hade aldrig brytt mig om något sådant innan men på något vänster så hakade jag mig upp på det. Varför hade hon varit ledsen i fredags?
"Liam have been mad the whole day and he have barely talked with me." sa DeAnna upprört och slog sig hastigt ner vid köksbordet så att teet, i koppen som hon hade i sin hand, höll på att skvapla över. "And Felicia have been mad as well." Jag ryckte på axlarna.
"Felicia is usually mad." DeAnna plutade med läpparna och nickade halvt samtidigt som hennes blick fastnade en bit ovanför mitt huvud. "But Liam is usually don't mad." fortsatte jag. Hennes oroliga blick mötte min.
"Do you think he is mad at me? Because he was all normal at the beginning of the day and before he went to the library I said a thing. Maybe he got mad about that?!" svamlade hon fram samtidigt som hon slängde med sina händer. Jag lutade mig en bit fram över köksbordet och tog tag i hennes händer.
"Calm down." sa jag allvarligt. "Liam isn't mad at you. He have never been mad at you." Hon andades ut. Jag släppte hennes händer som hon sedan lade ner på bordet.
"Yeah you have probably right." Hon lutade sin armbåge på bordet och lade sedan sin kind i sin handflata. "But I have to figure out why he is mad." sa hon och rynkade pannan. Jag skrattade lågt åt hennes söta och fundersamma blick som hade fastnat på hennes tekopp.
"No you don't have to figure out anything right now." sa jag och försökte fånga hennes blick men hon drog istället upp sin mobil och började fingra på den. Jag suckade och tog sedan en klunk te från min tekopp. Jag granskade hennes fingrar, hon verkade skriva ett långt sms. Jag satte mina händer på bordskanten och sköt ut stolen. Jag reste mig hastigt upp och tog tag i DeAnnas lediga hand.
"I'm writing a message to Liam!" ropade hon samtidigt som jag drog upp henne från stolen. Jag fångade hennes blick och sa:
"Get off the phone and follow me out." Hon suckade högt, lade ner sin mobil och följde sedan snällt med när jag drog ut henne till hallen och ut genom ytterdörren. Jag släppte taget om hennes hand och vi började gå under tystnad längs trottoaren. Jag stoppade ner mina händer i mina byxfickor när en kall vind svepte förbi. Jag suckade lättat när jag tittade mig omkring och insåg att snön nästan var helt borta. Jag vred på huvudet och granskade DeAnnas ansiktsprofil.
"I can see that you still are thinking about Liam." sa jag. Hon suckade lågt och ryckte snabbt på axlarna. Jag lade min arm om henne och drog henne intill mig. "Everything is going to be alright. He is going to be the normal Liam tomorrow. He probably just have a bad day, don't worry." Jag tittade ner på henne med ett leende. Hon tittade upp och mötte min blick med ett tacksamt leende på läpparna.
"Do you know that you are awesome?" Jag plutade med underläppen och tittade snett upp samtidigt som jag lätt ryckte på axlarna.
"Pretty much, yeah." svarade jag. Hon skrattade åt min självsäkra ton och knuffade lätt bort mig. Ett högt skratt for ur mig samtidigt som jag försökte återfå min balans. "Do you wanna go down to the beach?" frågade jag efter att jag lugnat ner mig. Hon tittade på mig med ett höjt ögonbryn.
"You are kidding me right?" Jag skakade på huvudet och försökte se oförstående ut. "Louis if you haven't notice it's pretty cold outside and it's even colder down the beach."
"No." svarade jag och drog ut på o:et i försök om att intala henne att det inte alls var så.
"Sorry but it is so no thanks." Jag skrattade lågt åt hennes envishet innan jag tog tag i hennes hand.
"Come on. Don't be so boring." sa jag glatt och drog henne med mig samtidigt som jag började småspringa. Jag hörde en låg suckning ifrån henne och som jag sedan länge visste om så var hennes suckningar ofta ett tecken på att hon protesterade. Jag drog ännu en gång lite lätt i hennes hand för att visa att hon inte skulle få sin vilja igenom. Utan att säga emot började hon också småspringa så att vi hamnade jämnsides. Jag släppte hennes hand och samtidigt som vi sprang började jag göra olika glädjeskutt vilket fick oss båda att skratta högt. DeAnna försökte göra likadant men misslyckades efter andra gången då hon höll på att ramla. Vi båda började skratta ännu högre, både åt hennes klumpighet och åt våran barnslighet. Så höll vi på enda tills vi efter en stund kunde se stranden tona upp sig. Vi sprang dom sista metrarna och jag hoppade snabbt på en "karusell" som stod på lekplatsen som låg på stranden. Jag tog fart med ena foten och håret yrde utav vinden som skapades. DeAnna stannade en bit ifrån. Hon lutade sig fram, lade sina händer på sina knän och andades ut samtidigt som hon skrattade åt mig. "Come on!" ropade jag till henne. Hon rätade sig upp, sprang fram till "karusellen" och hoppade på. Hon höll sig hårt fast när jag började ta högre fart och hon skrattade högt när jag höll på att tappa fotfästet. När "karusellen" snurrat i vad som kändes som hundra varv så kände jag hur illamåendet började smyga sig fram. Jag hoppade av mitt i farten och lyckades trampa snett så att jag föll, och rullade något varv på marken. Jag kände en svag smärta i foten och jag kunde bara föreställa mig hur det måste sett ut. Jag satte mig upp och tittade på DeAnna som nu hade satt sig ner. "Karusellen", som hon satt på, hade saktat av och hon skrattade hysteriskt åt mig. Jag började själv skratta åt mitt fall samtidigt som jag njöt av att se hennes breda leende. Efter ett tag, då hon äntligen hade lugnat ner sig, torkade hon bort sina tårar från sitt ansikte som hade blivit rött efter hennes skrattanfall.
"Yeah you think that was really funny, huh?" frågade jag retsamt samtidigt som jag reste mig upp. Hon nickade halvt med ett stort leende på läpparna som visade att hon snart skulle börja skratta igen. Jag gick fram till henne med ett finurligt leende på läpparna.
"Louis?" frågade hon osäkert men jag hörde tydligt skrattanfallet som lurade i hennes hals. "What are you gonna do?" Jag tog mina armar om hennes midja bakifrån och lyfte upp henne. "Let me down!" skrattade hon. Jag skakade på huvudet och började istället snurra vilket fick henne att skratta högt. När jag började känna mig yr utav att jag snurrat oss i ett och samma håll tappade jag balansen och vi båda landade i den mjuka men kalla sanden. "You are so clumpsy!" sa hon och försökte låta sur samtidigt som hon höll sig för skratt.
"Clumsy is my middle name you know." sa jag stolt samtidigt som hon reste sig upp. Hon borstade av sig sanden från sina byxor innan hon räckte ut sin hand mot min.
"Is that so? I thought your middle name was William."
"No, you got that one wrong." sa jag och tog tag i hennes hand. Jag log ett finurligt leende och först tittade hon oförstående på mig. När jag lätt drog i hennes hand såg jag på hennes ansiktsuttryck att hon fattade vad som var på gång men mer hann hon inte reagera förräns jag hade dragit ner henne i sanden. Jag reste mig snabbt upp med ett stort leende på läpparna.
"Louis!" ropade hon surt och reste sig upp.
"Time to run." sa jag snabbt och stryde mina steg åt motsatt håll. Jag började springa ännu fortare när jag hörde att hon kom närmare.
"I got you." sa hon samtidigt som jag kände två händer på mina axlar innan hon hoppade upp på min rygg. Jag höll på att ramla framåt men återfick snabbt min balans. Jag placerade mina armar under hennes knäveck innan jag började småspringa. Och direkt taget från en utav mina favorit filmer började hon ropa:
"Run Forrest, run!" Jag började skratta hysteriskt så att jag var tvungen att luta mig framåt. "Louis!" skrek hon när hon höll på att välta över.
"Woops." Jag rätade mig snabbt upp igen och började istället gå längs havskanten.
"You're heavy." klagade jag i en retsam ton men hon ignorerade mig.
"I'm a bird!" ropade hon istället glatt och slog ut med sina armar. Jag skrattade lågt åt hennes fånighet men jag kunde inte låta bli att säga en replik från en utav hennes favorit filmer.
"If you're a bird, I'm a bird." sa jag och försökte låta så lik Noah som möjligt. Hon lade sina armar om min hals och lutade sin haka mot min axel. Jag kände hur ett brett leende smög sig fram på hennes läppar. Jag log nöjt bara utav tanken på hennes fantastiska leende och på hur hennes bruna ögon alltid glittrade när hon blev glad. Jag avbröts utav mina tankar när min mage plötsligt gav ifrån sig ett högt ljud. DeAnna skrattade lågt och hoppade ner från min rygg.
"Starbucks?" frågade hon med höjda ögonbryn. Jag nickade tacksamt innan vi styrde våra steg bort från stranden och vidare in mot stan.
Jag lunkade fram längs den tysta korridoren. Dom flesta var på sin lektion, det var bara någon enstaka person som gick förbi som antagligen skolkade precis som jag gjorde denna morgon. Jag suckade lågt för mig själv och placerade mina händer i mina byxfickor. Jag bet mig försiktigt i läppen och kände mig riktigt besviken på mig själv. Jag hade inte pratat med Felicia sedan igår morse. Jag hade blivit arg för en sådan löjlig sak, en sak som inte ens jag hade någonting med att göra. Jag släppte min blick från golvet och placerade den rätt fram. Runt hörnet kom en tjej fram och hon gick med snabba steg framför mig. Jag kände genast igen henne och jag började skynda på mina steg. Det var nu eller aldrig, jag var tvungen att be om ursäkt för mitt idiotiska beteende.
"Felicia." sa jag lugnt och tog tag i hennes arm. Hon vände sig hastigt om och tittade på mig med sorgsna ögon. "I'm so sorry.."
"No Liam." Hon skakade på huvudet. "It's me who should say sorry. I was so stupid and I didn't know what to do. I was lonely and I missed my mom and.." svamlade hon fram med gråten i halsen men jag avbröt henne snabbt genom att placera mina läppar mot hennes. Jag gav henne en mjuk kyss innan mina läppar gled ifrån hennes. Hon tittade chockat på mig och jag förstod knappt själv att jag hade gjort det.
"I'm sorry, that didn't make anything better." Jag skakade på huvudet och tittade ner i golvet. Hon placerade sina händer på mina kinder och fångade min blick. Hon tittade djupt in i mina ögon och gav mig ett vänligt leende.
"That actually made alot of things better." sa hon mjukt. Fjärilarna i min mage vaknade till liv när hon sa orden och ett okontrollerat leende smög sig fram på mina läppar. Jag kunde inte hjälpa det, jag var tvungen att kyssa henne ännu en gång. Jag lade mina armar om hennes midja, lutade mig en bit ner och placerade mina läppar mot hennes. Hon protesterade inte utan lät hennes armar läggas om min hals innan hon tryckte sina läppar hårt mot mina.
Här har ni kapitel 14! Hope you like it!
Tack för alla söta kommentarer på förra kapitlet, lika bra den här gången? 10+ ?
xxx
