imagineonedirection

Jag satte mig försiktigt ner på sängen och kände sedan hur det smärtade på ena lårets baksida. Med tårar i ögonen och ett hårt tag om underläppen med tänderna försökte jag sätta mig tillrätta innan jag tog fram mitt skrivblock under kudden. Fördjupen i tankar började jag bläddra långsamt i den tills jag kom fram till en ny sida. Med, den vanliga svarta, bläckpennan i högsta hugg försökte jag fokusera på allt som hänt under dagen för att komma på någonting att skriva ner men alla tankar knycklades istället ihop till en stor boll vilket gjorde att jag inte kunde koncentrera mig. Efter en stunds funderande lade jag suckandes tillbaka blocket under min kudde och stirrade ut genom fönstret som var på andra sidan rummet. Stora snöflingor silade lugnt ned utanför och jag hörde tydligt barns skrattande då det för tillfället var knäpp tyst i det stora tre våningshuset. Jag reste mig så försiktigt jag kunde upp ur sängen men jag kunde ändå inte undgå smärtan som ilade i kroppen så fort jag gjorde en kraft ansträngning. Under hela skoldagen hade jag varit tvungen att gå så rakt och ordentligt som möjligt för att inte visa hur ont jag hade i mitt ena ben. Så fort jag hade satt ner foten i golvet hade jag känt hur smärtan ilat igenom hela benet och jag hade fått bitit mig själv i tungan för att inte skrika ut hur ont det gjorde. Min enda och bästa vän hade märkt oråd, hon hade försökt fråga men jag hade bara sagt att jag gjort illa benet hemma, att det inte var någon större fara. Men hennes oro hade vilat kvar i hennes ögon hela dagen. Jag gnuggade bort tårarna som ville tränga sig fram innan jag haltade bort till fönstret. Barnen på andra sidan gatan skrattade högt och ljudligt när deras snöbollar flög omkring i luften och landade på dem. Jag log försiktigt åt deras lyckliga leenden och tänkte att det var en sådan barndom jag alltid hade velat ha. En tung suck for ur min mun innan jag vände mig om och tittade mig omkring i mitt rum. Det såg ut som ett helt vanligt tonårsrum. En bred säng med kuddar i olika färger, en stor garderob med idolplanscher på insidan utav dörrarna och de vita väggarna pryddes med olika fotografier som jag själv hade tagit. Det stora tegelhuset såg precis ut som grannars hus, de som gick förbi kunde bara tänka på den glada och lyckliga familjen som bodde där. Vad varmt och välkomnade det skulle vara att kliva in, att få ta en kopp te med den glada familjen i köket eller att bara få sätta sig och prata inne i vardagsrummet. Det var det människor tänkte när de gick förbi och såg den fina ytan men de hade ingen aning om insidan. Insidan var inte likt det yttre, insidan var mörk och hemsk, ingen kunde någonsin ana att det skedde saker som inte borde ske bakom de fina väggarna. Den hela och lyckliga familjen fanns inte, den var istället trasig och ledsen. Inga lyckliga barn, bara ett som var sårat djupt in i själen. Inga föräldrar, bara en försupen och aggressiv pappa. Inga husdjur som låg bredvid öppna spisen, bara ett tomt och tyst hus med fin inredning. Jag vaknade hastigt ur mina tankar när jag hörde hur ytterdörren öppnades och smälldes igen. Efter smällen var det tyst, inga fotsteg hördes på undervåningen. Jag kom på mig själv med att glömma att ställa iordning mina skor när jag hade kommit hem. Mitt hjärta bankade hårt i bröstet och jag önskade att han inte skulle märka någonting. Plötsligt hörde jag hur hans barska och mörka röst röt i huset. 

”Leah!” ekade det och jag haltade snabbt och tyst fram till min dörr och låste om mig. Tårarna var farligt nära med att välla fram men jag kunde inte vara för högljudd. Plötsligt hörde jag ett hårt bankade på dörren vilket fick mig att rygga tillbaka. ”Open the door Leah, NOW!” röt han högt och jag kände hur paniken spred sig i min kropp. Jag försökte behålla lugnet och haltade istället tyst bort till min garderob. Jag öppnade dess dörrar och idolplancshernas leenden hamnade i mitt synfält vilket fick en ensam tår att rinna längs min kind. Med rädslan som steg mig över huvudet trängde jag mig in i garderoben innan jag stängde dess dörrar. Jag sjönk ner i det trånga utrymmet och jag bet mig hårt i tungan för att inte skrika hur ont det gjorde i hela kroppen när jag försökte sätta mig. Mina ben åkte automatiskt upp och jag tryckte sedan dem mot bröstet. Jag placerade min panna mot mina knän så att jag nästan såg ut som en boll och det var då en tryggare känsla började gro i min mage. Såhär hade jag gjort så länge jag kunde minnas och aldrig hade han gått in i mitt rum. Det var som min trygghetszon, speciellt inne i garderoben då det kändes tryggare med yttligare en vägg omkring mig. Men ändå kunde jag inte undgå att vara rädd. Bara utav att veta att han fanns där, endast en dörr ifrån mig så kunde det jaga upp mig så att min andning knappt gick att kontrollera. Bankningarna på min dörr blev högre och jag hörde hur han röt svordomar med mitt namn inblandat. Tårar började tyst strömma ner för mina kinder utan att jag kunde kontrollera det, de bara kom. Jag var alltid tvungen att stänga inne mina känslor, vart jag än var. I skolan, hemma hos min bästa vän eller ute överhuvudtaget. Enda gången jag kunde släppa ut mina känslor var när jag var hemma och när han inte var i närheten. Han tyckte inte om att se mig gråta, inte att se mig le, inte att se mig överhuvudtaget. Jag hade varit en stor börda för honom sedan mamma lämnade honom när jag inte var mer än två år och det var då allting började. Han anklagade mig för skilsmässan, han klagade på mig för att jag och mamma var för lika, han klagade för att jag fanns. Jag mindes hur hans knytnävar och hårda sparkar var överallt. Jag rös utav obehag och ibland önskade jag så innerligt att mamma skulle komma som en räddare i nöden och hämta mig, att hon skulle befria mig. Det hade gått femton år och ännu hade hon inte kommit, hon hade inte ens hört av sig. Jag hade ett fått ett julkort från henne som hade varit strax efter skilsmässan sedan hade det varit knäpptyst, inte ens ett ynka kort på min födelsedag hade hon skickat på femton år. Men julkortet låg fortfarande i tryggt förvar i mitt nattduksbord och ibland tog jag upp det och önskade, önskade att allting snart skulle bli bättre. Även han hade ett kort, ett kort på henne som stod vid hans säng. När han inte var hemma brukade jag gå in och titta på det. Jag stirrade mot min garderobs dörr när bankningarna plötsligt upphörde. Det var tyst i hela huset, man skulle ha hört en knappnål nudda marken. Jag spetsade öronen och försökte höra fotsteg men ingenting. Efter en stund hörde jag tunga fotsteg som lämnade min dörr och sedan fortsatte ner för trappan. Jag tog ett djupt andetag samtidigt som jag kände hur mitt hjärta började gå ner i varv och slå normalt. Efter några minuter beslutade jag mig för att gå ut ur garderoben. Mitt rum såg ut som när jag hade klivit in och barnen skrattade fortfarande lyckligt utanför. Ibland kändes det som om mitt rum skulle se ut som krigsfält när jag kom ut från garderoben men alltid såg det likadant ut, det var bara jag som var trasig, ingenting annat. Jag tog ett djupt andetag och stängde tyst garderobsdörrarna efter mig. Lättad för att det inte hänt någonting lade jag mig på sängen.

Här har ni prologen på den nya fanfice "Confessions of a broken heart". Hoppas ni tycker den verkar intressant, spännande osv. Vad tycker ni förresten om designen? Försökte sätta ihop den själv men det gick ju som det gick, men ändå rätt så nöjd. Och angående min rubrik till inläggen, vissa kommer att se den i skrivstil och andra inte förmodar jag. På min Mac ser jag den i skrivstil och på min standard dator så ser jag den inte i det. Men hittade ingen skrivstil som fanns på båda datorerna (som jag tyckte om) så det får bli såhär, hoppas det är okej. 

Och tack förresten för alla kommentarer på sista kapitlet på "Love is louder than the pressure to be perfect". Blir super glad. Den fanficen kommer förmodligen alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta, haha. Tyckte själv mycket om den, hoppas bara att den här kan bli lika bra. Får hoppas på det. Men som sagt kommentera gärna vad ni tycker om proglogen. Angående första kapitlet så vet jag inte riktigt när det kommer att komma ut, mådde lite bättre nu de närmaste dagarna därför så kom prologen ut så fort men börjar känna mig lite sämre nu igen tyvärr. Men vi får se när kapitlet kommer upp helt enkelt. 

Ni får ha det så bra så länge! :)

xxxx