01:07:15
Love is louder than the pressure to be perfect - Kapitel 49
Jag öppnade ögonen och stirrade klarvaket upp i taket. Rummet var ljust även om persiennerna var nerdragna denna söndag morgon. Med en suck vände jag på mig så att jag låg på sidan innan jag tog upp mobilen, som låg på nattduksbordet, för att se hur mycket klockan var. Jag himlade trött med ögonen när jag såg att klockan bara var lite över sju med fokusen på det försvann snabbt när jag såg att Zayn hade skickat ett meddelande till mig under natten som vart. Jag lutade mig på armbågen och tog snabbt fram sms:et.
From: The amaZayn man 01.44
Message: Man!! You will not believe me but me and Rock are back together. I AM SO HAPPY! It’s crazy, I feel crazy. I can’t sleep lol. Hope your night out was as succeeded as my night was. See you on monday man.
Mitt hjärta började slå fortare samtidigt som jag skrattade lätt åt hans lyckliga sms som han hade skickat. Jag var glad över att min bästa vän äntligen hade fått tillbaka Rockelle och jag kunde inte undgå att le. Jag läste igenom sms:et en gång till och mitt hjärta började slå långsammare igen samtidigt som leendet försvann. Irritation började bubbla i kroppen på mig och med en hård smäll lade jag tillbaka mobilen på nattduksbordet. Irriterad över att jag inte alls hade varit ute kvällen innan utan istället suttit hemma och inte gjort någonting. I själva verket hade jag inte varit ute sent och festat sedan många helger tillbaka. Jag hade varken humöret eller lusten till det. Felicia hade tagit upp all av min tid och jag försökte verkligen att få någonting annat att tänka på men det gick inte. Många kvällar hade jag planerat att gå ut men så fort det var dags så hade jag ångrat mig och stannat hemma istället. Jag hade knappt pratat med en enda tjej sedan i somras. Plötsligt kände jag ett sting utav avundsjuka, avundsjuk över att Zayn hade fått tillbaka Rockelle medan jag fortfarande försökte, även om Felicia helt klart inte ville ha med mig att göra. Jag visste att jag inte borde känna så utan istället vara glad för hans skull men jag kunde inte undgå att vara irriterad. Jag tittade upp på mobilen och bestämde mig snabbt för att svara senare då jag förmodligen skulle vara på bättre humör. Jag lade mig återigen på rygg och stirrade upp taket med mina händer under huvudet. Utan att känna mig det minsta trött hörde jag plötsligt hur någon gick förbi min sovrumsdörr. Förmodligen mamma då hon ibland brukade vakna tidigt. Jag sneglade bort mot mitt fönster, medveten om att bara på andra sidan gatan sov Felicia i sin säng. Tankar kring om hur hon såg ut fladdrade förbi i mitt huvud, hur hon såg ut när hon sov, vad hon sov i, om hennes hår var uppsatt eller utsläppt. Funderingar om hon också låg vaken och tänkte på olika saker dök snabbt därefter upp i huvudet. Kanske om hon låg och tänkte på mig. Snabbt skakade jag på huvudet samtidigt som en tung suck for ur min mun. Det mest självklara var väll att hon låg och tänkte på Liam i så fall, mig brydde hon sig knappt om. Plötsligt kände jag mig så deprimerad att det började rycka i min haka. Hastigt satte jag på upp på sängkanten, placerade mina armbågar på mina knän innan jag lade mitt huvud i mina händer. Ett frustrerat skrik for ur min mun innan jag drog händerna ner över ansiktet och stirrade upp i taket.
”You are not going to cry man.” sa jag irriterat med gråten i halsen innan jag lade mig på ryggen med en duns i sängen och lade armarna över ansiktet. Plötsligt hörde jag hur dörren slets upp och en orolig röst som frågade vad som hade hänt. Jag kikade fram mellan mina armar och såg mamma stå orolig i dörröppningen med sin morgonrock på sig. ”I’m fine mom.” mumlade jag trött.
”Are you sure honey?” frågade hon samtidigt som jag hörde hur hon började gå mot min säng.
”Yeah, yeah. I just want to be alone.” svarade jag med en irriterad ton och snabbt därefter fick jag dåligt samvete. Hon stannade upp i steget och det var tyst en stund innan jag hörde hur hon gick ut och stängde min dörr efter sig.
Trött gick jag fram i den fulla korridoren med blicken nere i golvet. Jag hade sovit ut hela helgen men ändå orkade jag knappt hålla uppe ögonen på måndag morgonen. Jag placerade mina händer i byxfickorna och suckade tungt innan jag plötsligt kände en knuff på min arm så att jag flög som en vante åt sidan. Förvånad och förvirrad tittade jag mig omkring och såg en kille som var nästan dubbelt så kort som mig. Hans blick var orolig och hans röd, blonda lockar studsade på hans huvud när han på skakiga ben gick fram till mig.
”I-I-I’m sorry.” stammade han fram samtidigt som han pillade nervöst på sin rutiga skjorta. Hade det hänt för ungefär ett halvt år sedan så hade jag snäst åt honom och varnat honom om han skulle råka knuffa till mig igen.
”It’s okay.” svarade jag med stora ögon innan han skyndade sig iväg från mig. Jag tittade efter honom ett långt tag innan han försvann bland mängden. Förvånad över att han hade kunnat knuffat till mig så hårt började jag gå igen. Gång på gång kändes det som om min höger fot fastnade i golvet och en fundersam rynka placerades i min panna. Jag lutade mig mot skåpen som var bredvid mig innan jag lyfte på foten och såg ett stort rosa tuggummi som hade fastnat på skosulan. ”Of course!” sa jag högt och irriterat samtidigt som jag släppte ner foten och en frustrerad suck for ur min mun. Jag började dra min fot mot en platta som stack upp en bit från golvet men tuggummit ville inte släppa. Efter minst tio gånger gav jag upp och gick vidare mot mitt skåp med tuggummit som klistrade sig fast i golvet hela tiden.
”Hey man!” hörde jag plötsligt någon ropa när jag öppnade min skåpsdörr. Jag tittade upp och såg Zayn komma mot mig med ett lyckligt leende på läpparna vilket påminde mig om att jag hade glömt svara på hans sms.
”Hey.” svarade jag snabbt och gav honom ett leende innan jag tog ut böckerna jag behövde till lektionen. Jag hörde hur han öppnade skåpet bredvid mig och leendet som han hade haft på sina läppar verkade inte kunna försvinna. Jag stängde mitt skåp och lutade mig på det. ”Sorry that I didn’t answer your text, I forgot.” sa jag och sneglade mot honom. Utan någon reaktion tittade jag återigen fram innan jag plötsligt hörde hur han smällde igen skåpet så att jag hoppade till.
”Can you believe it Harry?!” frågade han exalterat och ställde sig framför mig vilket fick mig att le samtidigt som jag skakade på huvudet. ”I can’t believe that we are together. I kissed her, I kissed her.” upprepade han precis som om han försökte intala sig själv att det var sant. Jag lade en arm på hans axel och gav honom ett brett leende.
”Congratulations man. I always knew this would happen.” sa jag självsäkert vilket fick honom att börja skratta.
”It feels like I’m in heaven.” sa han drömmande innan vi började gå mot vår lektion. Hela lektionen pratade han om vad som hade hänt under lördagskvällen men jag var någon annanstans. Med blicken mot fönstret, där några regndroppar föll utanför, var allt jag kunde tänka på Felicia. Jag hörde vagt i bakgrunden hur Zayn pratade om vad som hänt och ännu en gång kände jag ett sting utav avundsjuka. Jag försökte desperat att skaka av mig känslan och istället fokusera på vad som stod i min biologi bok. Jag tog upp min blyertspenna och slog den mot bokens innehåll samtidigt som jag försökte att få in det som stod men det gick inte. ”Don’t you think that is good?” hörde jag plötsligt Zayn fråga vilket fick mig att hastigt titta upp på honom. Jag nickade oförstående och försökte se ut som om jag hade hängt med i samtalet innan jag tittade ner i boken igen. I ögonvrån såg jag hur han tittade på mig med ett höjt ögonbryn. ”Is it Felicia?” När han uttalade hennes namn fick det mitt hjärta att hoppa över ett slag.
”Yeah.” mumlade jag till svar och fortsatte att slå med pennan mot boken.
”Have you ever told her what you really feel?” Jag slutade slå med pennan och tittade upp mot honom.
”No..” svarade jag och lutade mig tillbaka på stolen.
”Then maybe you should.” sa han lugnt vilket fick mig att hastigt skaka på huvudet.
”No, she has Liam...” Han avbröt mig och sa med en allvarlig ton:
”I don’t care about Liam and you shouldn’t do that either. You have the right to talk to her even if she has a boyfriend. Tell her how you feel and she will know. Maybe she feels the same.” Jag tog in det han sa och jag ville att den sista meningen skulle vara sann men jag visste att den inte var det.
”No, I have to forget her Zayn. I’m like a whole different person know and it’s because of her. I don’t want to be that person because all I get is hurt.” svarade jag med en suck.
”As far as I can see, you have a very hard time to forget her. And Harry, you have to admit that you like that person that you are today. I’m different too and it’s because of Rockelle.” Jag tittade på honom och började fundera på det han sagt innan han fortsatte: ”I like the new me even if I also get hurt sometimes but that’s life Harry, you can’t get away with it. Talk with her.” Jag skulle precis svara när läraren avbröt oss med en sträng blick.
”Mr Styles and Mr Malik, do you want to share it with the whole class?” Vi skakade hastigt på huvudet till svar innan vi båda dök ner i våra böcker. Kanske skulle jag prata med henne ändå? Zayn hade rätt, jag ville vara den personen som jag blivit men jag klarade bara inte av att bli sårad. Det gjorde för ont. Men det värsta var att jag tillät mig själv bli det gång på gång för jag kunde bara inte ge upp henne, hon hade för stor plats i mitt hjärta. Utan henne var jag den gamla vanliga Harry igen, killen ingen egentligen tyckte om. Alla svansade efter honom eftersom de visste hur han kunde bli. Så ville jag inte ha det längre, jag ville vara den jag var nu, den förbättrade Harry. Jag avbröts ifrån mina tankar när jag plötsligt kände en armbåge i sidan. Jag tittade irriterat på Zayn som skickade en lapp till mig. Med en fundersam rynka i pannan öppnade jag lappen och läste innehållet. ”Talk to her after school.”
Sista lektionen ringde ut och både jag och DeAnna hade bråttom ut till våra skåp.
”Finally this monday is over.” suckade hon lättat när vi öppnat våra skåp och lagt in våra böcker. Jag nickade instämmande samtidigt som jag tog ut min svarta bag.
”What are you going to do today?” frågade jag och stängde skåpet innan jag vände mig om mot henne. Hon ryckte lätt på axlarna och stängde sitt skåp.
”I’m going to meet Liam.” sa hon en aning tveksamt vilket fick mig att titta ner i golvet och påminnas om i fredags då jag hade kommit hem till honom och pratat. I ögonvrån såg jag hur hon tittade med en orolig blick på mig men det var precis som om hon förstod att jag inte ville prata om det och istället började gå mot skolans portar. ”What are you going to do?” frågade hon och gav mig ett leende så att hennes raka och vita tänder syntes.
”I’m going to meet Rockelle, she wanted to tell me something.” svarade jag samtidigt som en fundersam rynka placerades i pannan då jag började undra vad det var hon ville. Ett finurligt leende dök upp på DeAnnas läppar vilket fick mig att börja skratta. ”What?” frågade jag.
”Oh nothing.” svarade hon samtidigt som hon skakade på huvudet.
”Tell me.” Jag knuffade henne lätt på armen vilket fick henne att börja skratta innan hon skakade på huvudet.
”You’ll notice.” svarade hon innan Liam plötsligt dök upp. Han gav DeAnna en varm kram samtidigt som de hälsa på varandra innan han tittade upp och mötte min blick. Jag gav honom ett leende som var så försiktigt att det knappt syntes och han gav mig ett likadant leende tillbaka. Vi började återigen att gå och strax därefter skymtade jag skolans portar en bit fram samtidigt som DeAnna och Liam pratade i full mun på varandra. Men det var inte bara de stora portarna mitt öga skådade utan även ett väl igenkänt lockigt hår. Han stod i profil med näsan i mobilen. Mitt hjärta började plötsligt slå fortare och jag tittade upp på Liam som också hade märkt honom. Jag påmindes snabbt om mitt samtal med Liam och insåg att jag var tvungen att berätta för Harry att vi inte längre kunde prata med varandra. Plötsligt dök Rockelles glada ansikte upp precis framför mig och mina ögon måste sett ut som två stora tefat då hon började skratta.
”Are you ready to hear something funny?” frågade Rockelle innan hon sneglade på DeAnna och blinkade med ena ögat. Jag gav dem fundersamma blickar innan Harry återigen dök upp i huvudet.
”Yeah, soon. I have to do something first.” svarade jag innan jag tittade på Liam som hade blicken riktad mot mig. ”You can start to go to the bus, I will be right after.” Rockelle och DeAnna nickade med fundersamma blickar innan de gick ut tillsammans med Liam. Jag vände mig om mot Harrys håll och såg att han inte ens märkte att de gick förbi då han var helt fokuserad på sin mobil. Jag tog ett djupt andetag och samlade mod innan jag gick fram till honom. Han tittade hastigt upp när jag harklade mig för att få hans uppmärksamhet. Jag stod säkert en meter ifrån honom, nästan rädd för att stå för nära. Det var som om hela han lös upp när våra ögon möttes och själv kändes det som om mitt hjärta hoppade över flera slag. Jag skakade snabbt bort känslan innan jag gav honom ett försiktigt leende.
”Hey.” sa jag och flätade ihop mina fingrar bakom ryggen.
”Hey.” svarade han tillbaka samtidigt som han lade ner sin mobil i fickan.
”I have to talk with you.” sa vi båda i mun på varandra vilket fick oss båda att skratta ett ganska stelt skratt. ”You first.” sa han och drog sin hand genom håret. Jag nickade långsamt samtidigt som jag nyfiket undrade vad det var han ville prata med mig om. Jag skakade lätt på huvudet så att mitt hår landade bakom mina axlar innan jag tog ett djupt andetag.
”The things that happened between us on the summer break and all the other things, the picnic and so on.” började jag vilket fick honom att nicka ivrigt samtidigt som han tog ett steg framåt. Jag suckade lätt och samlade ännu en gång mod för att få sagt det jag ville. ”Well nothing of it meant something to me, I don’t know why I did it and I’m sorry that I have done those things and make you believe it was something.” sa jag med rak rygg och försökte se så säker ut som möjligt. Hans förväntansfulla ansiktsuttryck försvann och han tittade besviket på mig.
”What?” frågade han förvånat. Jag visste inte vad jag skulle svara utan istället tittade jag osäkert ner i golvet.
”We have to forget..” Jag hann inte avsluta min mening innan han avbröt mig.
”Forget? Do you think I just can forget about this, about you?” Han hade höjt rösten och jag pillade osäkert under naglarna samtidigt som jag försökte undvika hans blick men han tillät mig inte att titta bort. ”You’re first girl I ever feel in love with Felicia, I have never been in love. I don’t know how to handle it and you don’t make it easier by pretending. I know you don’t feel anything but it was something in your eyes that was telling that you wanted and I couldn’t say no because I want you so much.” Jag tittade på honom med en förvånad blick samtidigt som jag försökte ta in det han hade sagt.
”If I’m going to be together with Liam then I have to stop talk with you and you have to stop talking with me.” sa jag istället och försökte låta så stark som möjligt på rösten även om det kändes omöjligt då det lät som om den skulle spricka vilket sekund som helst. Hans ansikte förändrades och det såg ut som om han skulle kunna börja gråta. Jag spände mina käkben samtidigt som han tittade ner i golvet. Jag kände hur mina tårar var farligt nära på att tränga sig fram. Med en rynkad panna försökte jag irriterat att blinka bort dem. Jag hade ingen aning om varför de kom för det var så här jag ville ha det, eller? Jag skakade bort tanken och såg att Harry tittade på mig nu. ”I hope you can respect that.” sa jag med så stadig röst jag kunde innan jag skyndade mig förbi honom men hann inte långt förrän jag kände hur han tog tag i min handled. Jag hann knappt reagera men plötsligt så var våra läppar tätt samman pressade. Plötsligt kände jag mig alldeles varm i kroppen och jag ville bara trycka honom närmare mig. Utan att kämpa emot tog jag emot hans kyss innan hans läppar försvann från mina. Jag tittade förvånat på honom.
”Tell me that you didn’t feel anything.” sa han allvarligt. Jag kände mig kallsvettig och mitt hjärta slog i ett snabbt tempo. Länge tittade jag på honom innan jag svarade.
”I didn’t feel anything.” Jag vände mig om och skyndade mig ut genom skolans portar. En bit längre fram såg jag DeAnna, Liam och Rockelle stå och prata i en ring. Liam tittade upp på mig men de andra märkte inte av att jag närmade mig. Plötsligt drog en skum känsla över mig, en känsla som jag inte känt på snart ett år. En känsla som hade kommit efter att mamma dog. Jag kände mig alldeles tom. Jag placerade försiktigt min hand på min kind när jag kände hur en ensam tår strilade ner från den. Jag stannade upp mitt i steget och Liam gav mig en fundersam blick men jag ignorerade den. Mitt hjärta bultade hårt i bröstet och tomhets känslan sköljde över mig ännu en gång. Jag satte mig hastigt ner på trappan och innan jag visste ordet av det bröt tårarna fram och forsade som ett vattenfall nerför mina kinder. Det högg till i bröstet på mig och mina händer höll hårt om mina knän. Jag tittade upp och såg att Liam gav mig en orolig blick men jag gjorde en handgest om att han skulle stanna kvar. Jag ställde mig försiktigt upp på darrande ben. Hela min kropp kändes udda och det var precis som om jag skulle falla ihop på marken. Tomheten som hade kommit inom mig när mamma dog kände jag återigen. Det var då det slog mig, som en blixt slog ned i ett träd. Jag klarade inte av att förlora honom, jag kunde inte förlora en person igen som betydde något så otroligt mycket för mig. Alla känslor som jag hade begravt djupt inom mig vällde fram och jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Det kändes så skönt att allting helt plötsligt blev så uppenbart. Jag tyckte om Harry, sanningen var den att jag var helt tok förälskad. Mitt i alla känslor kom jag på vad som precis hade hänt. Jag hade nekat Harry och bara gått därifrån. Varför hade jag ens gjort det? Varför vägrade jag inse hur jag egentligen kände? Många tankar flög runt i mitt huvud, tankar som jag inte kunde bli klok på.
”What is it?” frågade Rockelle förvånat när jag kommit fram till dem. Med tårar rinnandes ner för kinderna tittade jag upp på dem innan jag mötte Liams blick.
”I gotta go back, I’m sorry.” mumlade jag men jag hann inte ens vända mig om förrän han drog in mig en kram. Förvånad över vad han gjorde lät jag mina armar hamna runt hans midja. Vi släppte taget om varandra och jag tittade på honom med ett höjt ögonbryn. ”I thought you would be mad.” sa jag tyst med en förvånad röst. Han skakade lätt på huvudet och gav mig ett leende.
”I knew it all the time Felicia, I could see it on you. The way you looked at him, you never looked at me. I don’t understand why you didn’t realized it before.” sa han. ”But that was why I said that you had to tell him that you two couldn’t speak to each other. I thought that maybe you will realize it when you know that you would loose him.” Jag försökte ta in det som han precis hade sagt men känslorna var som en stor ballong som snart skulle sprängas och jag kunde inte koncentrera mig. I ögonvrån såg jag hur Rockelle log mot mig medan DeAnna hade en fundersam blick.
”What’s going on?” frågade hon med ett höjt ögonbryn vilket fick både mig och Liam att börja skratta. Rockelle klappade DeAnna lätt på hennes axel innan mitt leende tvärt försvann.
”I gotta go.” sa jag hastigt. Rockelle och Liam nickade instämmande.
”What are you waiting for? Go and get him tiger.” sa Liam och blinkade vilket fick mig att le.
”But what is going on?” frågade DeAnna igen med en högre röst.
”I will tell you later.” skrattade han innan jag vände mig om. Plötsligt kände jag en smäll mot min rumpa vilket fick mig att vrida huvudet bakåt och se en skrattandes Rockelle som klappade sina händer. Jag gav henne ett snabbt leende innan jag skyndade mig tillbaka in i skolan. Jag slog upp portarna och mina axlar sjönk snabbt när jag insåg att Harry inte längre stod där.
"Var kan han vara?” frågade jag mig själv samtidigt som jag började gå med snabba steg mot hans skåp. Mitt hjärta slog hårt i bröstet och känslorna yrde vilt omkring inom mig. Jag kände mig så uppåt och glad men ändå så orolig över att han kanske inte ville ha mig då jag redan hade nekat honom. Jag nästan sprang när jag insåg att Harrys skåp bara var runt hörnet. Min andning var häftig när jag tvärstannade och såg honom stå och titta in i sitt öppnade skåp. Hjärtat nästan flög ut ur bröstet på mig och hela min kropp blev varm när jag såg honom. Han tittade upp och mötte min blick. Jag ville ingenting annat att rusa in i hans famn och känna honom nära mig. Jag behärskade mig och började istället röra mina ben mot honom. Han tittade förvirrat på mig samtidigt som han torkade med sin hand på sin ena kind. Bara att se hans förkrossade ansikte fick mina tårar att välla fram samtidigt som jag försökte behärska hur glad jag var bara av att se honom.
”What are you doing?” frågade han förvirrat när jag stannade vid hans skåp.
”I was stupid.” började jag samtidigt som han stängde sitt skåp med en rynkad panna. ”I don’t know why I didn’t realize it before. I was scared to be hurt because..” Jag avbröt mig själv samtidigt som jag bet mig försiktigt i underläppen, rädd för att det skulle vara lite känsligt. ”..because you was a player.” Han nickade förstående men ändå sa han ingenting utan lät mig fortsätta. ”Deep inside of me I knew that I was crazy about you but I refused to admit it. So instead I hid all of my feelings deep inside. I hoped that my relationship with Liam could make it easier for me but it didn’t. And instead I did those things that made you believe that I always wanted something more.” Tårarna fortsatte att välla fram samtidigt som jag pratade och jag hoppades nästan att han skulle avbryta mig men det gjorde han inte. ”And I’m so sorry, sorry for that I hurt you, I’m sorry for everything. I was scared for being hurt but instead I hurt both you and myself. I made everything harder then what it really was.” Min blick for ner till golvet som blev suddigt utav alla tårar. Min haka började rycka och jag klarade knappt av att prata. Mitt dåliga samvete sköljde över mig. Jag grät för hur jag hade behandlat honom, grät för hur jag tvingat mig själv att gömma mina känslor så att jag mådde dåligt över det. Jag grät för allt och ingenting. Plötsligt såg jag ett par skor uppenbara sig i mitt synfält innan jag kände två starka armar om mig. Jag lade mina armar om honom samtidigt som jag kände hur min kropp blev tung och att mina ben inte orkade bära mig. Med ansiktet tryckt mot hans bröst lät jag mina tårar forsa. Jag kände en mjuk kyss på mitt huvud vilket fick mig att bli alldeles varm samtidigt som jag rös av välbehag. Jag ville aldrig släppa honom igen, bara hålla honom kvar i min famn. Efter en stund släppte han taget om mig och jag såg hur han snabbt torkade bort några tårar från sitt ansikte. Jag tittade på hans t-shirt som hade blivit alldeles blöt.
”I’m sorry.” skrattade jag samtidigt som jag drog med handen under näsan. Han log mot mig samtidigt som han skakade på huvudet och torkade bort mina tårar. Han placerade sina händer på mina kinder och strök mig försiktigt med sin ena tumme. Fjärilar flög omkring i min mage när han tittade på mig med sina gröna ögon. Han gav mig ett försiktigt leende innan han böjde sig fram och gav mig en mjuk kyss. Jag lade mina händer runt hans nacke samtidigt som hans gled ner till min svank och tryckte mig närmare honom. Vi avslutade vår kyss för att hämta luft och mina läppar längtade redan tillbaka till hans. Jag lutade mitt huvud mot hans bröst samtidigt som han smekte min rygg. Jag slöt mina ögon innan jag drog in hans doft och kramade om honom hårdare. Med alla mina känslor befriade kändes det som om en tung sten hade lyfts från mitt bröst. Jag log försiktigt för mig själv samtidigt som jag bet mig i underläppen.
4 månader senare
Den kalla december vinden svepte tag i mina blonda lockar och jag drog min stickade mössa lite längre ner för öronen. Jag blickade ut över den stora kyrkogården där jag för ett år sedan hade suttit. Jag skulle precis ett steg in men tvekade. Alla minnen från vad som hade hänt spelades upp i mitt huvud, från när mannen ringde på min dörrklocka till dagen då jag satt här och sa hejdå till min mamma. Jag hade inte varit i Sverige sedan jag flyttade till England och inte heller tittat till min mammas gravplats. Jag greppade ett hårdare tag om blommorna jag höll i handen innan jag tog ett djupt andetag och gick in på kyrkogården. Alla möjliga storlekar och former på gravstenar satt i marken, några hade ljus och nya blommor medan andra var tomma och fulla med snö på. Det kändes sorgligt att se hur vissa bara glömdes bort. Jag suckade tungt medan jag fortsatte bort till mammas gravplats. Snöflingor började sila ner från himlen och vinden var kall. Jag huttrade till och kände sedan hur mitt hjärta började slå hårdare när jag skymtades hennes gravsten under en stor björk som stod på kyrkogården. När jag kom närmre studerade jag den gråa gravstenen noggrant. En duva i sten satt fast ovanpå stenen som jag hade velat ha då mammas favorit fågel var duva. Jag läste hennes namn flera gånger om, Victoria Johansson. Jag slog bort snön från stenen innan jag slängde bort ett par gamla blommor som stod i en vas bredvid stenen och jag satte i mina. Nere på huk tog jag av mig min ena vante och drog min fingrar över mammas namn.
”Hej mamma.” mumlade jag lågt samtidigt som jag kände hur en tår rann ner från min kind. Jag strök bort den med handen innan jag återigen placerade den på stenen. ”Jag saknar dig väldigt mycket. Det är så mycket du har missat, killar, problem, roligheter, allt. Men du kanske har sett mig ändå? Du kanske har kikat ner på mig och sett mig göra bort mig, sett mig klara av saker.” Jag strök undan ännu en tår och log försiktigt. ”Jag önskar att du vore här så att jag kunde ge dig en sista kram, få sitta i din famn som jag gjorde när jag var liten, bara en gång till.” Min röst försvann och jag satte handen för munnen för att inte skrika ut hur stor saknaden egentligen var. Jag satt så en stund tills jag hade lugnat ner mig. ”Jag saknar dig men jag mår bättre nu. Bättre än vad jag gjorde innan. Jag har träffat en kille, en kille som jag älskar men som jag aldrig trodde att jag skulle kunna älska. Och jag är äntligen lycklig på riktigt men jag glömmer dig aldrig oavsett hur glad jag är. Så du behöver inte vara orolig för du finns alltid där.” Plötsligt hörde jag en harkling bakom mig vilket fick mig att hastigt resa mig upp och vända mig om. Trots kylan blev jag alldeles varm utav att se det charmiga leendet och de glittriga ögonen. Han såg direkt att jag hade gråtit och gav mig en mjuk kyss på pannan vilket fick mig att rysa. Han lade armarna om mig innan vi båda vände oss om mot gravstenen.
”So this is where your mom is?” frågade han och jag nickade långsamt till svar. Vi stod tysta en stund och jag drog min jacka tätare kring kroppen när en kylig vind svepte förbi. Jag drog med handen under näsan innan jag tog ett djupt andetag.
”This is Harry mom, the guy I told you about.” sa jag lugnt och jag kände hur han kramade hårdare om mig. Jag lade mina armar om honom också innan jag tittade upp mot honom och mötte hans blick. ”This is the guy I love, the guy of my dreams.” Han log mot mig och gav mig en mjuk kyss på pannan.
”I love you Felicia.” mumlade han innan han tittade tillbaka på gravstenen. ”I’m happy to have your daughter in my life. She is the light in my life, my better half and I’m so glad that I meet her. I would miss her if I didn’t.” Mitt hjärta hoppade över några slag och jag blev så lycklig utav det han sa. Han tittade tillbaka på mig och log. Jag ställde mig på tå och gav honom en lång kyss innan jag lutade mitt huvud mot hans bröst. Jag slöt ögonen och tankar började yra omkring. Äntligen kändes det som om allt hade fallit på plats, det kändes äntligen som om jag kunde börja om på nytt. Jag hade funnit mitt största stöd och den kärlek jag hade längtat efter att min mamma dött. Jag hade mött min Harry.
Och här kommer äntligen det sista kapitlet utav Love is louder than the pressure to be perfect. Ja då var den här fanficen slut efter många kapitel och flera månader haha. Ska jag vara helt ärlig så är jag ganska nöjd med den här fanficen, tycker om vad jag lyckats åstadkomma med.
Jag kommer iallafall fortsätta skriva på en ny sedan eftersom jag älskar att skriva. Så, så småningom kommer en nytt kapitel ut på en ny fanfic. Men mår som sagt fortfarande inte bra så jag vet inte när och det är upp till var och en om de vill stanna kvar och vänta på kapitel, hade betytt jätte mycket iallafall.
Men nu till det riktigt viktiga, haha. Jag vill veta exakt vad ni tyckte om den här fanficen. Vem tyckte ni var roligast att läsa om, vad var bra osv. Skulle vara jätte kul att höra vad ni tyckte!
Ni får ha det så bra så länge! Pusshej!
xxx