imagineonedirection

 

Bussdörrarna öppnades innan jag klev ut och kände hur den svala luften smekte mina bara armar. En rysning for igenom min kropp; orsakade att armarna blev knottriga och att de ljusa hårstråna reste sig. Jag tittade upp mot den mörkna himlen, väntade på att regn skulle falla ned på mig men det kraftiga ovädret, som hade varit tidigare under dagen, verkade ha upphört. Lättat lade jag ned mitt svarta paraply i min axelväska innan mina ben började ta mig åt den riktning mitt hus låg. Mina fötter tog mig trött över den fuktiga trottoaren; kände mig fortfarande ledsen över att Nate och jag inte pratade med varandra. Efter att vi hade pratat och både Jenna och Nate hade tagit sig till lektionen så bestämde jag mig för att lämna skolområdet och dra mig vidare in till stan, allt för att få annat att tänka på. Jag hade strosat runt länge, bara tittat i affärer, känt på de plagg jag hade velat ha innan jag var tvungen att hänga tillbaka dem när jag insåg att jag inte hade tillräckligt med pengar för att köpa dem. Senare hade ovädret brutit ut. Regn hade smattrat mot fönstren, åskan hade gått öronbedövande mellan de stora byggnaderna och klara blixtrar hade synts på den mörka himlen. Den drastiska väder förändringen hade fått mig att gå till ett kafé, sätta mig med en varm kopp kaffe, låtit mina tankar flöda fritt medan jag väntade på att ovädret skulle gå över. När det äntligen hade lugnat ned sig så hade det hunnit gå flera timmar och klockan var snart sex på kvällen. Jag sparkade trött bort en ljus sten som låg ivägen för mitt nästa steg. Den studsade iväg över den mörka trottoaren, landade sedan mjukt i trädgården bredvid mig och försvann in i det blöta, välklippta gräset. Suck efter suck föll ur min mun. Jag ville bara komma hem, krypa ned i min säng och låtsas som om dagen aldrig haft någon existens. Jag svängde in på min tomt, hörde tydligt hur gruset pressades samman under mina skor. Min kalla hand kramade hårt om dörrhandtaget till ytterdörren innan jag långsamt tryckte ned det och öppnade dörren för att sedan komma in i den varma hallen som fick min kropp att ropa av lycka. Jag hann knappt stänga den förrän min mamma stod framför mig med en slarvig knut i håret och påsar under ögonen.

”Where the hell have you been Claire?!” gapade hon och hennes gälla ord fick det att skära i mina öron och min kropp att rycka av förvåning. ”Why haven’t you been answering my calls? And why the hell have I got a phone call from your principal? He was wondering why you weren’t in school and there I stood stupid and said that you were! Then he tells me that you have unannounced absence!  Don’t you understand how worried I have been?!” Hon spottade ut sina förbannade meningar i en hastig fart; orsakade att jag knappt kunde uppfatta vad hon sa då jag fortfarande var förvånad över det plötsliga påhopp jag fick. Hennes höga ton gav mig huvudvärk medan jag trött tog upp min mobil ur min ficka; insåg att den var avstängd. 

”My phone is dead, that’s why I haven’t been answering.” förklarade jag, ignorerade det andra hon hade sagt då jag inte hade tillräckligt med ork till att gräla medan jag lät min väska glida av min axel och landa med en duns på golvet. Min mamma tog upp sina händer och masserade hårt sina tinningar medan hon knep ihop sina ögon. Jag granskade hennes ansikte som såg ut som ett stort russin när hon spände det och orsakade rynkor kring munnen, runt ögonen och i pannan. Hon verkade lugna ned sig men så fort hennes ögon återigen hade öppnats så såg jag tydligt hur de blixtrade av ilskan som hade bubblat upp på grund av hennes oro. 

”But why haven’t you been in school Claire?! And I want a hell of a good answer!” nästan skrek hon ut och hennes svordomar fick mig att förvånas då jag inte var van vid att de brukade lämna hennes sofistikerade mun. Det hårda tonfallet fick irritationen att krypa fram trots att jag inte ville det men det var svårt att hålla emot. 

”I haven’t been there because I have been having a huge fight with Nate! That’s why!” utbrast jag nästan lika högt som hon själv. Mina nävar var hårt knutna och hela min kropp var på helspänn, beredd på att explodera om hon skulle fortsätta att vara otrevlig. Först såg hon förvånad ut, som om hon inte var beredd på min reaktion innan hon ruskade på huvudet så att några få hårslingor ramlade ur hennes uppsatta hår. 

”I don’t care Claire! You should have called me..” 

”Called you?! So that you could have told me to go back to school?!” avbröt jag henne innan jag höjde min hand till axelhöjd och viftade mitt pekfinger fram och tillbaka. ”No mom, I needed to be alone for a while.” Hon skakade på huvudet som om hon vägrade att lyssna på vad jag hade att säga. 

”Either way Claire. You principal are getting paranoid and starts to worry that you will end up like you were for a couple of years ago when you didn’t go to school because..” Hon lät sig själv att avsluta sin mening, nästintill omedveten hur hon skulle säga det. 

”Because you told me that you’re not my real mom?” fortsatte jag. ”Well I know.” Jag spottade spydigt ut mina ord samtidigt som mina nävar, som redan var hårt knutna, på något magiskt sätt lyckades spännas ännu mer; orsakade att mina knogar började vitna. Hennes ögon mjuknade när mina meningar nått sin väg till hennes trumhinnor; verkade bli sårad utav dem. 

”You are grounded for a month.” sa hon istället med en lugn men spänd ton, ignorerade det jag hade sagt. Mina händer letade sig snabbt upp mot mitt huvud medan jag frustrerat tog ett hårt grepp kring mitt hår och drog. 

”Are you crazy?!” utbrast jag innan jag släppte det och kände strax därefter hur det började ömma i min hårbotten. ”Are you seriously giving me a month for not answering your calls and for skipping one day at school because I felt sad?!” Ilska blixtrade i min kropp och jag ville bara slänga mig på golvet och sparka och skrika som ett litet barn. ”You are unbelievable, you’re not making any sense and I’m so done with this Addams family!” Jag såg tydligt i hennes ögon hur mina elaka ord sårade henne men även hur hennes temperament steg; verkade vara beredd på att såra mig så som jag sårat henne. Hennes nävar var lika hårt knutna som mina och hennes ljusa iris utstrålade ursinnighet vilket fick mig att backa ett steg. 

”Then maybe you should leave and live with somebody else!” ropade hon med en kyla i rösten som skar sig i min själ. 

”Maybe I should take my things and live my dead parents instead. Then you don’t even have to see me anymore!” Orden lämnade min mun som missiler och jag var så upprörd att min röst höll på att brista medan varma tårar envist tryckte innanför mina ögonlock. 

”Are you fighting?” hörde jag plötsligt en svag och hes röst fråga uppifrån trappan. Farrah stod med ett långt bomullslinne i rosa och kramade om hennes blekta teddybjörn som hon aldrig kunde vara utan. Hennes ansikte utstrålade oro och hennes ögon var blanka. 

”No we are not honey, go back to your room.” försökte mamma med en mjuk röst som ändå lyckades låta uppjagad. 

”Don’t lie to her Emma.” sa jag strävt och spände mina ögon i mamma innan jag återigen blickade upp mot Farrah. ”Yes we are fighting. Your mom don’t want me to live here anymore so I am going to move and we will never see each other again. Great huh?” Mina ord flög ut och träffade min syster som hårda stenar. Hennes lilla haka började upprört att rycka medan hennes knubbiga små fingrar kramade hårdare om teddybjörnen. 

”It’s our mom Claire.” viskade hon. Jag ångrade genast vad jag hade sagt, medveten om att jag sårade min lillasyster som bara ville att alla skulle vara vänner ”Don’t leave us.” Hennes bedjande fick mitt hjärta att gå i tusen bitar och jag skulle precis säga att det inte var sant, att jag bara var dum men mamma hann före. På snabba fötter hade hon tagit sig upp för trappan och dragit in Farrah i sin trygga famn. 

”Go to your room Claire.” sa hon bestämt samtidigt som jag såg hur Farrah slängde sina armar kring hennes hals så att hennes björn pressades mellan deras kroppar. Jag studerade när mammas hand långsamt smekte henne över ryggen, tröstade henne på grund av mig. Mina, innan, hårt knutna nävar slappnade av medan jag ångerfullt bet mig i underläppen.

”Now.” Hennes sträva ton och hennes ögon som var spända i mina fick mig genast att glömma Farrah. Jag spände mina ögon lika förbannat i hennes medan jag med bestämda steg tog mig upp för den ljusa trätrappan. Mitt hjärta slog fort i bröstet, började återigen känna hur irritationen började skölja över mig som om den aldrig hade försvunnit de få minuter den varit borta. Jag ville skrika ut alla möjliga förbannelser över henne men jag var medveten om att det bästa var att förbli tyst, istället lät jag mina ögon tala för hur arg jag var. Dock verkade hon inte bry sig om hur arg jag verkade vara utan pekade istället med sitt finger åt mitt rum medan hon hyschade Farrah som snyftade mot hennes smala axel. Jag bokstavligen sprang förbi henne innan jag flög in på mitt rum och smällde igen min dörr med smäll så hård att det ekade i mitt rum medan min galge, som hade hängt tryggt på dörrhandtaget, föll och träffade golvet. 

”I freaking hate her!” utbrast jag för mig själv, hoppades på att hon kunde höra mig genom väggarna medan jag tog upp galgen och slängde den tvärs över rummet; orsakade ett irriterande ljud i mina öron. Jag lade mina armar över varandra som ett kors vid mitt bröst med rynkade ögonbryn. Mina tårar hotade med att leta sig ut och ta sin väg nedför mina kinder men jag vägrade, vägrade vara svag. Jag ville endast vara arg på mamma, vara arg för att hon blev så arg efter den dåliga dagen jag hade haft. Egentligen hade jag bara velat ha en kram, en varm kram och en mjuk röst som talade om att allt skulle bli bra mellan mig och Nate men så blev det inte. Jag stampade otåligt fram och tillbaka över trägolvet, nästan säker på att det kunde blivit nedsjunket där mina hårda och bestämda kliv tagit sig fram. Min irritation och aggression ville inte lämna min kropp utan låg istället och tryckte innanför min hud; orsakade jag ville kasta ännu någonting i ett försök om att få ut det. Plötsligt tvingade jag mina fötter tvärt att stanna innan jag slöt mina ögon och tog ett djupt andetag. Luften fyllde mina lungor, rensade mina tankar medan en lugn känsla sköljde över min uppjagade kropp. Jag öppnade trött mina ögon igen, lättad över den sköna känslan men strax därefter blev jag återigen stressad. En tung suck rymde sin väg mellan mina läppar; insåg att några varv fram och tillbaka i mitt rum och några djupa andetag inte skulle leda någon vart. Jag beslöt mig snabbt för att gå ut i hopp om att den rena och kalla luften skulle rensa mitt huvud och få mig på bättre humör. Min blick sökte desperat efter något att sätta på fötterna innan jag insåg att de skor jag ägde stod nere i hallen och att jag inte kunde gå ned för att hämta ett par eftersom mamma förmodligen skulle bli misstänksam då hon hade givit mig utegångsförbud. Jag drog hastigt av mig mina ljusa strumpor innan jag tassade fram till mitt fönster och öppnade det så försiktigt jag kunde, allt för att hon inte skulle höra vilket hon troligtvis ändå inte skulle med tanke på att hon säkert hade gått med Farrah in till sitt rum. Ett ljust men tyst knarrande ljud nuddade mina trumhinnor, som om mitt fönster försökte hjälpa mig med att vara så tyst som möjligt. Luften var sval efter det kraftiga regnet som hade hällt ner från himlen vilket var en lättnad för min alldeles för varma kropp. Jag drog mitt ena ben över fönsterkanten och satte mig ned på det innan min blick tveksamt förflyttade sig ned mot brandstegen. Mitt hjärta började slå fortare i bröstet. Oavsett hur många gånger jag än hade klättrat ned för stegen så kunde jag inte undgå att bli lika nervös som jag hade blivit första gången, alltid lika rädd att ramla ned, bryta alla ben i kroppen så att de spretade ut åt alla möjliga håll vilket skulle få mig att se ut som en vandrande kaktus. Som vanligt ruskade jag mitt huvud, försökte sopa bort de negativa och otäcka fantasierna ur mitt huvud innan jag sträckte ner mitt ben mot stegen för att sedan göra likadant med det andra. Jag stängde försiktigt mitt fönster innan jag sakta men säkert tog mig ned mot den säkra marken.

                                                                                                                                                                                                                                                                

Här har ni kapitel 15! Inte så väldans nöjd med det här kapitlet men så kan det ju vara ibland haha, hoppas ni tycker det är helt okej iallafall! (y)

Tack för kommentarerna på förra kapitlet, hoppas ni kan kommentera på detta med! 

Ha det nu så bra så länge och njut utav sommarlovet (vet inte om alla har det än men, men ni får njuta av att det snart är lov i såfall ;))

xxx