imagineonedirection

"Claire just be calm. I won’t let them get in. Just breathe slowly and deep, and nothing will happen.”  viskade Harry utanför garderobsdörren. Hans röst var lugn, trygg, säker. Jag nickade även om han inte kunde se det. Efter några få sekunders väntan hörde jag hur hans fotsteg tog honom från garderoben och närmare ytterdörren för att öppna till vem det än var som knackade. Det tydliga ljudet från hans steg gjorde mig medveten om att det var lyhört och att jag var tvungen att vara ännu tystare än planerat. Mörkret hade omslutit mig i det trånga utrymmet jag befann mig i. Några få klädesplagg hängde på galgar som gång på gång stack mig i ryggen. Tur att jag inte hade klaustrofobi. Jag placerade mina armar i ett kors över bröstet så att Harrys kavaj slöt sig runt min kropp samtidigt som jag rörde mig någon centimeter närmare garderobsdörren. Jag spetsade öronen när jag hörde hur Harry öppnade dörren som gav ifrån sig tysta protester. Mina andetag upphörde plötsligt när den barska rösten spred sig som ett åskmoln mellan väggarna. 

”Where is she?!” Omedvetet började mitt hjärta slå fortare. 

”Be quiet.” sa Harry istället bestämt. Jag kunde inte avgöra om det var Kevin som stod i dörröppningen men den bryska rösten fick mig att se en lång man med breda muskler. 

”I know she is in here. I can..” Mannen avbröt sig och även om tystnaden enbart uppstod i någon enstaka sekund så det kändes det som flera minuter. ”..hear her.” avslutade han och jag hörde hur ett flin var placerat på hans läppar. Min hand for upp mot min mun, hindrade att mina flämtande andetag skulle höras. Jag slöt mina ögon och försökte fokusera på orden Harry hade yttrat innan han hade öppnat dörren. ”Breathe slowly and deep, and nothing will happen.” Oavsett hur det lät så var jag tvungen att tro på att det skulle hjälpa mig. Jag gick långt tillbaka i mitt minne. Försökte hitta minnesbilder från när jag var yngre. Utflykter med min familj, helger med Nate. Mina hjärtslag började långsamt att återgå till normal takt. Trots situationen jag befann mig i så kunde jag inte undgå leendet som lekte i mungiporna när jag tänkte tillbaka på alla mysiga stunder, skratt och galna upptåg. 

”Let me in.” Hans röst lät som ett livsfarligt morrande i bakgrunden av mina tankar. Oväntat hörde jag ett högt brakande forsa genom mina trumhinnor, en tung kropp trycktes hårt upp mot en vägg. Det plötsliga ljudet fick mig att komma tillbaka till verkligheten och min puls att öka i takt. Jag försökte ta djupa och lugna andetag för hålla pulsen i schack. Jag tryckte mitt öra tyst mot dörren i ett försök om att få in alla ljud utanför, rädd att Harry var i underläge. 

”Now you listen to me Chuck.” väste Harry. Till min lättnad var det inte Kevin men blev ändå orolig över att det var Chuck, mannen från gränden. ”If you don’t calm your voice down I will break every bone in your body so that you can’t walk for months, okay?” Jag kände knappt igen Harry, hans röst lät elak, ond. Ljudliga protester i form av mummel hördes ifrån Chuck. 

”She’s in my bedroom. I’m not done with her yet. I was about to start when you decided to slam on my door.” Min blick for förvånat ned i golvet. Vad menade han? Inte klar med henne? Varför valde han just sovrummet? Gick det hela ut på att ha sex med en oskyldig tjej? Var det därför han slängde mina kläder i trappan, för att lura Chuck? Oklara frågor flög förbi med en väldig fart innanför mina tinningar. En hård duns fick mig att vakna ur mina tankar. 

”Tell Kevin that I will do it.” pressade Harry fram. ”But if I will be able to we need to be left alone, understood?” 

”But..”

”Understood?” upprepade han med en mer otålig röst. Låga mummel lämnade Chucks mun, meningar jag inte kunde uppfatta. Ytterdörren stängdes med en hård smäll innan ljudet av klickande från låset smög sin väg in i min öron. Jag vågade inte öppna min egna dörr utan väntade tåligt på att Harry skulle öppna för att säga att allting var lugnt. Min blick sökte sig spänt ned i golvet medan jag tuggade på min underläpp. Handtaget trycktes långsamt ned. Trots att jag var medveten om att det var Harry som stod på andra sidan så kunde jag inte undgå mitt snabbt pulserande hjärta. Dörren öppnades och jag var tvungen att kisa när det svaga ljuset ifrån köket letade sig in i det mörka utrymmet. 

”Is he gone?” frågade jag tyst samtidigt som jag försökte hindra mina känsliga ögon att lämna salta tårar längs mina kinder. 

”Yeah.” mumlade Harry och flyttade sig från dörröppningen så att jag kunde ta mig ut ur garderoben. En suck fylld med lättnad lämnade min mun medan jag kände hur mina spända axlar långsamt sjönk. Jag tog de få stegen som krävdes för att hamna i mitten av hallen och utan att jag hade hunnit bli uppmärksam så hade Harry hämtat mina kläder som legat slängda i trappan. Först då kom jag ihåg hans kavaj som endast skyddade min kropp från att bli blottad. Jag drog diskret i det mjuka materialet; försökte få det längre ned över mina lår trots att var nästintill omöjligt. Tacksamt tog jag emot mina kläder som låg i Harrys händer. Utan att behöva be honom vände han sig om så att jag kunde byta om. Jag drog på mig mina jeans medan jag granskade hans långa kropp. Han var ovanligt tyst och luften i rummet kändes tjock. Jag visste inte själv om han hade blivit orolig över hela Chuck situationen eller om han bara valde att tystnad var det bästa sättet att hantera allt på. Min blick vandrade vidare till min blus som vilade tryggt i mina händer. Till min besvikelse upptäckte jag ett litet hål under armen som förmodligen hade blivit till när jag i all hastighet dragit av mig den. Jag suckade tungt medan jag trädde den över mina armar. 

”I can’t drive you home just yet. We need to wait an hour or so just in case Chuck’s still here.” sa Harry och sneglade över axeln. Jag vände mig hastigt om så att han endast kunde se mig i profil. Mina skakiga händer försökte desperat att knäppa de alldeles för små knapparna på klädesplagget; kände hur allting plötsligt sköljde över mig, allt som hade hänt. Min haka började intensivt att darra när allt adrenalin lämnat min kropp. Gång på gång försökte jag svälja bort den stora klumpen i min hals medan tankar om hur kvällen faktiskt hade kunnat sluta cirkulerade innanför mina tinningar. I ögonvrån såg jag hur Harry hade vänt sig om mot mig och hur hans fötter började röra sig mot mig, vilket fick mig att försöka knäppa knapparna ännu fortare; orsakade att mina fingrar blev ännu klumpigare. Han stannade framför mig och jag vägrade lyfta min blick från min blus som hade börjat bli suddig av tårarna som dolde sig bakom mina ögonlock. 

”Let me handle that.” sa han med det där lugna tonfallet som var svårt att tolka medan han torkade bort en ensam tår som omedvetet hade lämnat mitt ena öga och hjälpte mig sedan med att knäppa de få knapparna som var kvar. Motvilligt tog jag ned händerna och lät dem hänga längs min kropp. Jag ville bli irriterad, irriterad över att han hjälpte mig med något så enkelt som att knäppa en blus, men jag orkade inte utan lät honom istället fortsätta. Hans stora händer letade sig långsamt uppåt, noggrant granskande han sina egna rörelser. När de var bredvid mina bröst fick det en pirrande känsla att vakna till liv i min mage. De få fjärilar som bodde där vaknade till liv och började flaxa. Jag försökte behärska mina andetag och få mitt hjärta att slå i normal takt, medveten om att säkert kände det. Den förnuftiga delen av mig ville överanalysera mina känslor och krångla till min reaktion på Harry medan en mer omedelbar del av mig var trött på logiken som alltid cirkulerade kring mig. Hans händer slöt samman den sista knappen innan hans händer trevade upp mot min haka, lyfte den och såg in i mina ögon. 

”Don’t worry Claire. He won’t come back.” sa han med en röst som utstrålade värme och trygghet. Jag kunde inte undgå det faktum att jag blev förvånad över hans sätt att låta. Hans gröna iris rev ned mitt försvar bit för bit. Jag började bli alldeles för varm. 

”I’m feeling dizzy.” mumlade jag lågt, försökte hålla kvar ögonkontakten med honom medan min kropp började svaja. Rummet snurrade.

”What?” frågade han förvirrat med rynkade ögonbryn. 

”I’m feeling dizzy!” utbrast jag alldeles för högt när min ben plötsligt inte orkade bära mig. De vek sig i samma sekund som Harry tog tag i mig och drog tryggt in mig i sin famn. ”What’s happening with me?” grät jag utan att några tårar lämnade mina ögon. Han placerade sin ena arm under mina och sin andra under mina knäveck innan han bar upp mig. Mina händer klamrade sig fast på hans axlar medan han bar mig in i vardagsrummet. 

”It’s nothing wrong. You are only feeling dizzy because of the situation, nothing else. All tension caused this. It’s okay.” svarade han lugnt innan han satte ned mig i soffan. Jag nickade långsamt medan jag förtvivlat höll min hand för pannan. Jag såg hur han granskade mig. 

”Do you want water?” Återigen nickade jag innan han gjorde likadant och gick med raska steg till köket. Tungt lutade jag min stela kropp mot ryggstödet och slöt mina ögon, allt för slippa se hur rummet åkte berg och dalbana. Mörkret omslöt mitt sinne och jag försökte fokusera på någonting som fick mig att bli glad, men jag kunde undvika känslan av att mitt huvud inte kunde vara stilla. Jag öppnade hastigt mina ögon av obehags känslan. Harry hade kommit tillbaka från köket och räckte fram glaset till mig. Ett stelt leende placerades på mina läppar medan jag tog emot det fuktiga glaset. Han satte sig ned bredvid mig, väldigt nära. Jag sneglade över mot hans ben som endast var någon centimeter från mina. Mina läppar omslöt glasets kant, sippade försiktigt på det kalla vattnet som var lent mot min ansträngda strupe. Han placerade sina armar över ryggstödet. Jag harklade mig försiktigt medan jag lade glaset i mitt knä som min händer fortfarande tryggt omslöt. 

”Are you feeling better?” frågade han och tittade ned på mig. 

”Yeah, thanks.” svarade jag, medveten om att kroppens koppling till hjärnan hade stängts av efter att han hade satt sig ned. I ögonvrån såg jag hur han nickade innan han lutade sitt huvud bakåt. Jag tog ett djupt andetag, försökte samla alla tankar och känslor. Vi satt tysta en stund, en bekväm tystnad som jag kunde slappna av i. Mina axlar sjönk medan bilder från kvällen spelades upp innanför tinningarna. Jag bet mig löst i underläppen; funderade på varför jag skulle ta av mig mina kläder innan. Berodde det på det jag hade trott inne i garderoben? Jag sneglade upp mot Harry vars ögon var slutna. Jag öppnade osäkert min mun men stängde den snabbt igen när inga ord kom över mina läppar. Mina händer kramade hårdare om det kalla glaset. 

”Harry?” frågade jag, men lyckades få min osäkerhet att lysa genom den röst jag trodde skulle vara stark. Han nickade långsamt, utan att göra sig besväret att öppna sina ögon. 

”About taking of my clothes before.” började jag och såg hur han tveksamt öppnade dem. ”Why did I have to do that? I heard you talking about me waiting in your bedroom. Are they some kind of raping gang?” Jag svamlade hastigt fram mina ord medan Harry hade höjt sitt huvud igen. Ett snett leende lekte på hans läppar men hans ögon utstrålade någonting annat, någonting jag inte kunde sätta fingret på vad det var. 

”Kind of.” svarade han lugnt. Jag suckade högt, det räckte inte som ett svar på min fråga. Min mun öppnades för att fortsätta kasta ur sig en massa frågor men han hann före mig. ”Don’t think about that now Claire. The most important thing that either Kevin, Chuck or someone else will come back because of what I did. Don’t ask so many questions.” Hans få meningar gick in i mitt ena öra men försvann ut genom det andra. Det var så många frågor som jag ville ha svar på men samtidigt inte alls ville ha svar på. Jag nickade istället långsamt, insåg att det bästa var att vara tysta. Luften var tjock och känslan av att någon satt på mina ögonlock intog min kropp. Jag pustade ut, kände hur armar och ben slappnade av. Harry var nära och hans ben snuddade vid mitt gång på gång. Mina tänder gnagde löst i underläppen medan jag lutade mitt huvud mot hans axel, trots att jag var medveten om hur riskabelt det var. Hans kropp stelnade vid mina plötsliga rörelser och beröringar. Jag såg hur han kastade sig från mig, ifrågasatte vad jag gjorde blandat med ilskna svordomar, men han satt stilla, lät mig luta mig mot honom. Jag tog ett djupt andetag, fylld med lättnad medan jag slöt mina ögon, bestämde för att endast vila dem i några minuter. Efter en stund kände jag hur Harrys kropp slappnade av mot min. Ett leende ryckte i mina mungipor innan mina tankar formades till drömmar.

Förlåt för försening men här har ni kapitel 19! Hoppas ni tycker om det.

Tack för kommentarerna på förra kapitlet, blir jätteglad och tacksam! 

Ha det nu så bra så länge! :)

xxx