15:06:00
Love is louder than the pressure to be perfect - Kapitel 44
Previously in Love is louder than the pressure to be perfect: ”Have you seen Liam or Felicia yet?” Jag tittade på Louis med en fundersam blick innan han lätt skakade på huvudet. ”No, I just came.” svarade han och ryckte på axlarna. ”Okay..” mumlade jag till svar. ”I’m pretty worried, they haven’t talk to each other at all and Felicia is not telling anything for me, not Liam either.” Louis masserade lätt mina axlar samtidigt som han gav mig en mjuk puss på hjässan. ”They are not telling anything to me either.” Jag suckade tungt innan jag fäste min blick på Niall som såg ut att veta någonting som inte vi visste, men mer hann jag inte reagera då jag plötsligt kände hur någon petade på mig bakifrån. Jag vände mig om och till min förvåning så stod Zayn där med en allvarlig blick. ”What do you want?” frågade jag en aning förvånat. ”I need to talk to you.”
Efter en lång stund med slutna ögonen öppnade jag dem trött och tittade ut genom fönstret i den pratglada lektionssalen. Solen sken fortfarande starkt även om klockan snart var nära fyra. Suckandes tittade jag ner i mitt oskrivna block och kände hur tungt mitt huvud var bara efter en dag i skolan. Höga skratt, från några tjejer längst bak i klassrummet, skar i öronen vilket fick läraren att snabbt hyscha åt dem. Jag sneglade på Zayn som nästan låg ner på bordet och kladdade i blocket som handlade om allt annat än matte. Han hade pratat om hans idé om hur han skulle träffa Rockelle hela dagen men jag hade knappt lyssnat då jag hade tänkt på Felicia, henne som jag hade haft i mina tankar hela sommaren. Vi hade inte pratats vid sedan kyssen, sedan vi var nära på att göra någonting vi båda hade fått ångra även om jag inte kunde undgå att tänka att jag ville göra det igen. Mina tankar avbröts plötsligt när Mr Daniels började gå igenom några tal på tavlan. Ointresserat höjde jag min blick och tittade på de olika siffrorna som han hade hunnit skriva upp på bara några sekunder men snabbt gled jag in på tankar om Felicia igen. Jag suckade tungt innan jag ännu en gång tittade ut genom fönstret. Helst skulle jag bara vilja att hon bytte skola eller flyttade tillbaka till Sverige, bara så att jag kunde glömma henne, slippa se henne. Jag ville ingenting annat att få ha henne i min famn igen, kunna kalla henne min och kunna få visa upp henne för hela världen, men det ville inte hon.
”Harry.” hörde jag plötsligt vilket fick mig att hastigt titta fram där jag såg en mörkgrå kavaj. Jag sneglade upp på Mr Daniels som tittade strängt på min ena hand. Jag tittade ner på min hand och insåg att jag trummade med pennan i bordet. ”Less focus on other things and more focus on the board.” sa han och pekade bort på tavlan där han hade lyckats kladda ner hela den med siffror så att allting såg ut som en osammanhängande massa. Jag nickade hastigt till svar innan han på sina korta ben gick tillbaka till tavlan och började prata matte. Trött lade jag upp armbågen på bänken innan jag lutade mitt huvud i handen och stirrade på tavlan.
Jag klev in den gamla välkända hallen som jag hade klivit in i så länge jag kunde minnas.
”Hello?” ropade jag samtidigt som jag trött slet av mig skorna.
”In here.” hörde jag mamma ropa tillbaka ifrån köket. Jag gick bort till köket där hon stod vid diskbänken och skar grönsaker. ”Hey honey.” sa hon glatt och vred huvudet mot mig med ett mjukt leende på läpparna innan hon snabbt vred tillbaka det och fokuserade på grönsakerna.
”Hey.” mumlade jag till svar samtidigt som jag gick bort till kylskåpet som jag sedan öppnade och tog en stor klunk kall mjölk direkt ur paketet. I ögonvrån såg jag hur mamma gav mig en trött blick.
”Harry I need that milk for the dinner.” Jag svalde mjölken jag hade i munnen innan jag stängde kylskåpsdörren och lade ner paketet bredvid henne på diskbänken. ”How many times do I have to tell you that I don’t want you to drink out of the carton.” suckade hon. Jag ryckte lätt på axlarna innan jag satte mig ner vid köksbordet och tittade på tidningen som låg öppen på bordet. Med ingenting bättre för mig började läsa en artikel om en kvinna som hade över 30 katter i sin lägenhet. Hackandet från kniven upphörde och istället började mamma att plocka fram kastruller. ”So how has the first school day been?” frågade hon glatt samtidigt som jag hörde hur hon satte på kranen och fyllde en utav kastrullerna med vatten.
”Okay.” mumlade jag till svar samtidigt som jag letade efter en ny artikel att läsa. I ögonvrån såg jag hur hon vände sig om mot mig med en fundersam rynka i pannan.
”Harry?” frågade hon lugnt vilket fick mig att nicka. ”What’s the matter?” Jag stelnade till innan jag suckade tungt. Jag hade ingen lust att ta upp det om Felicia till henne, hennes medlidsamma prat gjorde bara saker värre.
”Nothing.” mumlade jag tyst och låtsades läsa en annan artikel i hopp om att hon skulle låta mig vara om jag verkade upptagen.
”I can see that it is something.” sa hon bestämt men ändå med en mild ton. ”Since you came home from Zayns summer house you have been very quiet.” Hon satte sig mitt emot mig vid köksbordet och gav mig en orolig blick. Jag sneglade upp på henne innan jag stängde tidningen och rätade på mig.
”Nothing has happen.” svarade jag säkert.
”Are you sure?” frågade hon och rynkade pannan. Jag suckade högt samtidigt som jag himlade med ögonen.
”Yes mom.” sa jag och tonade på orden.
”I don’t mean to sneak around but I just miss the old Ha...”
”But the old Harry is gone.” sa jag högt med en bestämd blick. ”I don’t want to be the old Harry. He wasn’t... good.”
”You are good, you’re the nicest boy in the world.”
”Maybe to you mom but not to others. I’ve been mean to girls who doesn’t deserves it and I’ve changed.” Hon gav mig en förstående blick innan hon lade en hand på min.
”We all do things we don’t mean and sometimes that hurt people but we all do mistakes. And the best thing is when you realize them and understand that you have done something wrong.” Jag log försiktigt mot henne innan jag kramade om hennes hand. ”It’s great that you want to change on that but I miss the loud and glad Harry. I haven’t seen your smile in a very long time.” sa hon mjukt. Jag tittade ner i bordet samtidigt som jag, med den lediga handen, samlade ihop några brödsmulor som låg där. Hon hade rätt. Jag hade varit väldigt kort mot henne den senaste tiden på grund av allt som skedde med Felicia. Hon var den enda jag koncentrerade mig på och det hade gjort min mamma ledsen. Jag tittade åter upp på henne.
”I’m sorry mom. It’s just so much things going on and.. yeah.” sa jag samtidigt som jag nickade. Hon släppte min hand, reste sig upp och gick fram till mig på stolen.
”You have nothing to say sorry for honey.” Hon lutade sig över mig och gav mig en mjuk puss på huvudet. ”I love you.” mumlade hon innan hon gav mig en till, log varmt mot mig och gick bort till diskbänken för att fortsätta med middagen. Jag tittade på min hög med smulor samtidigt som jag löst kliade mig på huvudet. Jag var tvungen att försöka släppa henne helt enkelt, hon var inte intresserad utav mig och jag var tvungen att inse det. Det var det enda jag kunde göra, jag hade försökt men ingenting hade funkat. Jag var tvungen att ge upp. Jag nickade bestämt åt mitt beslut innan jag reste mig upp och vände mig mot mamma.
”Do you need help with anything?” frågade jag och började dyka fram tallrikarna som hon hade ställt fram på diskbänken.
”Yes, thanks honey.” sa hon glatt och började på nytt att skära grönsaker.
Här har ni ÄNTLIGEN kapitel 44! Åh, åh det blir bara sämre, sämre känner jag... Men ska som sagt försöka bättra mig med allt, skriva oftare och definitivt bättre med mer fantasi! Hoppas ni förstår att det iallafall inte är så lätt just nu..
Tack för alla fina kommentarer på förra kapitlet och speciellt till de kommentarerna på det senaste inlägget, blir jätteglad för att jag har så förstående läsare! :)
xxx