imagineonedirection

 

Irriterat tryckte jag upp skolporten innan jag drog av mig luvan som hade blivit blöt efter att det hade börjat ösregna när jag var halvvägs till skolan. Jag drog handen genom håret för att försäkra mig om att det såg något hyfsat ut samtidigt som jag gick mot mitt skåp. Skolan var kall även om det var ljummet ute och mina blöta kläder fick mig att frysa. Jag huttrade till innan jag öppnade skåpet och drog av mig jackan, som droppade utav regnvatten, innan jag hängde upp den på kroken i mitt trånga skåp. Jag tog ut mina engelska böcker samtidigt som jag plötsligt hörde någon säga hej bakom mig. Ett leende spred sig på mina läppar när jag såg en lycklig Niall som var ungefär lika blöt som jag. 

”Hey  Niall.” sa jag glatt innan jag stängde skåpet. Plötsligt försvann hans leende från hans läppar vilket gjorde att mitt också försvann. ”Is something wrong?” frågade jag när han inte sa någonting. Han ryckte lätt på axlarna. 

”I just need to talk you about one thing.” svarade han en aning osäkert. Jag rynkade pannan och lutade mig bakåt mot skåpen.

”About what?” Han mumlade någonting som var så tyst att jag knappt hörde men jag läste snabbt av hans läppar och han behövde inte ens upprepa. ”Why do you want to talk about her?” frågade jag kort. Han suckade högt innan han slog till mig lätt på huvudet vilket fick mig att hastigt rynka pannan. 

”Man, I know Felicia did some stupid things but you got to talk to her. It’s not fair to her.” sa han med en allvarlig ton. 

”She wasn’t fair to me either.” mumlade jag och tittade bort mot andra sidan korridoren. 

”Yeah I know but can’t you be better then?” Jag mötte hans blick återigen och gav honom en frågande blick. ”Say something to her instead of be quiet. You wouldn’t like that either. She want answers and so do you. I think you two have to talk about serious stuff and then about what will happen.” sa han med en lugn och seriös ton. Hans sista mening fastnade kvar i mitt huvud som ett klistermärke. Vad ville jag egentligen med Felicia? Allt hade känts så bra tills den dagen hon berättade allting. Eller hade allt egentligen känts så bra? Hade jag kanske bara inbillat mig att allt var frid och fröjd, hade hon kanske sänt ut signaler till mig hela tiden bara att jag valde att ignorera dem? Hon hade hela tiden tyckt om när jag kysste henne, när jag rörde vid henne men så fort ämnet sex kom upp så ville hon inte mer. Hon sa hela tiden att hon inte var redo men var hon egentligen det bara att det inte var med mig hon ville ha det med? Jag tyckte om Felicia väldigt mycket, det gjorde jag fortfarande. Men känslorna var inte lika starka som de var innan. Jag ville ha henne men var det kanske bara som en vän? ”Earth to Liam, are you there?” Jag tittade hastigt upp mot Niall som hade avbrutit mina tankar. 

”Yeah?” frågade jag med en förvirrad blick. Hon suckade tungt samtidigt som han himlade med ögonen. 

”Are you going to talk to her?” frågade han med ett höjt ögonbryn. Jag plutade en aning med läpparna samtidigt som jag med en fundersam rynka i pannan tittade ner i golvet. 

”I don’t know.. I don’t know what I want to do.” svarade jag tyst. 

”Okay.” suckade han och gav mig en lätt klapp på axeln. ”But I think it has to be soon.” Jag tittade återigen upp och mötte hans blåa ögon som alltid utstrålade ömhet, man visste när han verkligen brydde sig och menade någonting. 

”Yeah I know.” Han gav mig en lätt nickning. 

”Good.. I see you later man. I got to go to class.” Jag nickade snabbt samtidigt som jag började styra benen mot min lektionssal. 

”Bye.” ropade jag snabbt efter honom innan jag svängde av runt hörnet.

 

”Finally home.” mumlade jag tyst för mig själv när jag kom in genom ytterdörren. Klockan var runt fem på eftermiddagen och regnet öste fortfarande ner utanför. Suckandes drog jag av mig min blöta jacka och hängde upp den innan jag tog av mig mina dyngsura converse som nu såg mer mörkgråa ut än vita. 

”Hello?!” ropade jag högt i huset utan något svar. Jag drog handen genom håret för att lägga det mer på plats innan jag med långsamma steg gick ut till köket för att sätta på tevattnet. Medan det kokade upp lade jag fram mina läxböcker. Jag suckade högt åt högen med böcker som låg utspridda på bordet då jag visste att det skulle ta flera timmar innan jag blev färdig. Trött hällde jag upp det kokande vattnet i kopp där jag redan hade placerat i en tepåse. Jag doppade den några gånger i vattnet innan jag slängde den och slog mig ner vid bordet med koppen i ena handen. Jag smuttade försiktigt på det varma teet innan jag ställde ner koppen på bordet och slog upp den första boken som innehöll matte. Mitt huvud kändes tungt och alla siffror drog ihop sig till en stor svart klump. Jag skakade lätt på huvudet innan jag började skriva ner några tal i mitt skrivhäfte. Efter bara några minuter hörde jag hur det plötsligt ringde på dörrklockan. Jag tittade upp ur mitt skrivhäfte med en rynkad panna. Vem kunde det vara? Jag reste mig hastigt upp från stolen innan jag, med snabba steg, gick bort till ytterdörren. Jag tryckte ner det silvriga handtaget och den vita trädörren gled upp. Mina ögon blev som stora tefat när jag såg vem som stod utanför. ”What are you doing here?” frågade jag förvånat med blicken fäst på Felicia som såg ut som hon hade tagit ett dopp i sjön innan hon kom hit. Regnet smattrade hårt mot hennes jacka och hennes uppsatta hår var blött. 

”I need to talk to you.” svarade hon och jag hörde tydligt på hennes röst att hon frös. 

”Come on in.” sa jag efter några pinsamma sekunders tystnad. Hon nickade snabbt innan jag flyttade på mig och lät henne gå in. Jag stängde dörren efter henne innan jag vände mig om. Hon tittade obekvämt ner i golvet samtidigt som hon löst kliade sig på sin blöta ärm. ”Do you want some tea?” frågade jag vilket fick henne att titta upp med ett stelt leende.

”No thank you.” svarade hon. Jag nickade långsamt samtidigt som jag tittade mig omkring i hallen. Vi stod tysta ännu en stund, en stund som kändes som flera timmar men att det mer var en minut. 

”Let us sit down in the kitchen.” sa jag snabbt. Hon nickade innan hon tog av sig skorna och jackan. Vi gick gemensamt ut till köket innan vi slog oss ner mitt emot varandra vid köksbordet. ”So...” började vi båda samtidigt innan vi gav varandra ett stelt leende, ett leende som kändes stelare än vad två främlingar gav varandra. Vi satt tysta ännu en stund samtidigt som Felicia började snurra en hårslinga runt sitt pekfinger. Jag kände mycket väl igen det, hon var nervös. ”What did you want to talk with me about?” frågade jag för att hjälpa henne på traven. Hon tittade upp på mig och började snurra runt en hårslinga på nytt. 

”I just wanted..” Hon avbröt sig själv och tog ett djupt andetag samtidigt som släppte hårslingan, precis som om hon samlade mod. ”I just wanted to tell you that I am sorry, I am truly sorry for everything.” Jag bet mig försiktigt i läppen samtidigt som jag tittade djupt in i hennes blåa ögon som tydligt visade att hon hade gjort fel. ”I was stupid, I really was.” 

”Yeah you was.” mumlade jag. Hon suckade tyst och flätade ihop sina händer som låg på bordet. 

”I don’t expect anything..” började hon vilket fick en rynka att placeras i min panna. ”I don’t expect you to take me back, don’t expect you to give me another chance but I hope that you can forgive me.”  Tankarna började på nytt flyga runt i mitt huvud om vad jag ville göra. Att förlåta henne visste jag innerst inne att jag ville, jag ville att vi skulle bli vänner igen men att ta tillbaka henne var en annan sak. Jag visste inte vad jag ville. Jag älskade henne fortfarande men jag visste inte om det räckte för att ta tillbaka henne som en flickvän. 

”I don’t know.” mumlade jag till svar efter en stunds tystnad. Hon tittade besviket ner i bordet samtidigt som hon började pilla under sina naglar. ”I do want to forgive you.” Hon nickade, fortfarande med blicken kvar i bordet. Jag lade ner mina händer i knät och trummade lätt på mina lår, omedveten om vad jag skulle säga. Jag tittade mig omkring i det ljusa köket innan jag harklade mig. ”Why did you do it?” Min fråga fick henne att titta upp och möta min blick. ”Why did you do it?” frågade jag ännu en gång med en allvarligare ton när hon hade varit tyst en stund.

”I-I- I don’t know.” stammade hon samtidigt som hon tittade förvirrat på mig. Jag suckade högt samtidigt som jag himlade med ögonen. 

”You don’t know? You don’t know why you went out on a date with him and you don’t know why you almost had sex with him while you and me were together?!” Min röst var höjd och jag såg på hennes ögon att hon både var ledsen och skamsen. 

”I don’t know why I did it.” mumlade hon förtvivlat. 

”Don’t try to play innocent.” sa jag allvarligt. 

”I’m not trying to play innocent!” nästan ropade hon samtidigt som hon slog ut med armarna. ”I seriously don’t know why I did all those stupid things. How can I explain to you when I barely can explain it to myself?” Hennes röst var allvarlig och hennes ögon var hela tiden fokuserade på mina. ”All I know is.” började hon med en lugnare ton. ”All I know is that what I did was wrong, so wrong it could ever be. I know I was stupid, selfish and I’ve just thinking about myself. I knew it all along that it was wrong, I knew it deep inside but still I did it and I don’t know why.” Hon tittade förtvivlat ner i bordet samtidigt en djup suck for ur hennes mun innan hon mötte min blick igen. ”I don’t have feelings for Harry, I have feelings for you Liam.” Det högg till i bröstet på mig, inte för det hon sa utan för att jag såg på henne att det inte var sant. Även om hon försökte intala sig själv något annat så såg man rakt igenom det, jag hade aldrig märkt det innan bara. Hon hade en fasad, hon försökte dölja det för sig själv. Hon vägrade att inse det. Allting var så tydligt om man bara granskade varenda ansiktsvrå. ”I want you back Liam.” Hennes lena stämma fick mig att vakna upp ur mina tankar. Hennes klara, blåa ögon utstrålade osäkerhet då hon inte visste vad jag skulle svara men jag visste vad jag var tvungen att göra. Jag tog ett djupt andetag innan jag började; 

”If we ever are going back together you have to stop talking to him. I want you to never talk to him again, not even a simple word. Never again, okay?”

                                                                                                                                                                            

Här kommer kapitel 47, 300 år senare... Förlåt! Åh jag är usel på uppdateringen och jag skäms jätte mycket för det så förlåt ännu en gång!

Tack till er som fortfarande kommenterarer och kikar in på min blogg, blir alltid lika glad ska ni veta!! :)

xxx