imagineonedirection

 

Jag klev ut ur bilen och ställde mig sedan vid passagerardörren samtidigt som rutan vevades ner. 

”I can’t even say thank you enough. I’m so grateful.” sa jag tacksamt med ett brett leende mot Sophia och hennes mamma Lydia. 

”Oh hun, that was nothing.” svarade Lydia mjukt. Jag skakade på huvudet. 

”That was everything.” sa jag leendes. 

”Aaaaaaand...” började Sophia och drog ut på a:et. ”Zayn thought she looked beautiful!” utbrast hon högt vilket fick både mig och Lydia att börja skratta. 

”Yeah you have said for a hundred times now.” Jag blinkade mot henne vilket fick henne att le. 

”I can believe why he said it.” sa Lydia med ett leende. 

”And I can believe why Niall wanted to follow you on twitter.” utbrast jag samtidigt som smällde till Sophias smala axel. Ett brett och vitt leende placerades på hennes läppar och hennes blåa ögon började glittra så fort hans namn nämndes. Hon klappade sina händer samtidigt som Lydia klappade lugnt på hennes axel. 

”You two will be talking all night if we won't leave now.” skrattade Lydia. ”Have a great evening hun and we will see you soon.”

”Yeah, bye. And thank you.. again.” De skrattade lätt innan de vevade upp sin ruta. De vinkade hejdå och strax därefter försvann de från mitt kvarter. Jag vände mig om och stirrade på det stora, mörka huset framför mig. En ilning for igenom min kropp vilket fick mig att rysa. Huset kändes tomt även om det lös i varenda fönster. Det hade så många minnen, minnen jag helst inte ville komma ihåg men som alltid fanns där. Det hade skett för mycket bakom dess väggar, saker som jag aldrig skulle kunna glömma, saker som jag aldrig skulle kunna berätta, saker jag alltid skulle skämmas över. Jag sneglade bort mot uppfarten och såg att hans svarta BMW stod där. Mina ögon blev snabbt tårögda och medveten om att jag inte hade en aning om vart i huset han var och att vad som helst kunde hända började jag gå uppför de få trappstegen som ledde till ytterdörren. Jag höll mig hårt i räcket då stentrappan var hal. Det kalla räcket fick min hand att bli röd och jag bet mig hårt i läppen innan jag tog det sista steget. Jag knöt mina händer, slöt mina ögon och tog några djupa andetag. Andades in. Andades ut. Jag öppnade mina ögon och tittade upp på den stora bruna dörren, dörren som dolde det hemska innehållet och som dolde vad som hände från omvärlden. Min hand hamnade tungt på det guld färgade handtaget innan jag tyst tryckte ner det och öppnade dörren. Ett svagt knarrande ljud hördes innan den var helt öppen. Jag klev in och stängde den tyst efter mig. Jag spetsade öronen och lyssnade spänt efter ljud men det var tyst, nästan för tyst. Med obehaget i bröstet tog jag av mig mina skor och hängde upp min jacka på en krok. Jag studerade hur jag hade ställt upp skorna och bestämde mig sedan för att de stod bra innan jag började röra mig mot trappan. Plötsligt hörde jag hur han röt mitt namn inifrån köket vilket fick mina ögon att förstoras och mitt hjärta att slå dubbelt så fort. Jag började springa och hade precis hunnit ta några steg i trappan innan jag kände hur han tog tag i min handled och drog mig tillbaka. Mina ben vek sig och han släpade mig ner för de sista trappstegen innan han ryckte upp mig så att jag stod stadigt igen. Mina tårar brände innanför ögonlocken och mina händer började darra. 

”Where have you been?!” röt han. Hans ansikte var så nära mitt att jag kunde känna hans alkohol luktande andedräkt nudda mitt ansikte. Han kramade fortfarande sin hand hårt runt min handled. Jag försökte dra den till mig men han släppte mig inte utan istället ruskade han om mig. ”I asked you a question!” 

”I have been at Sophia’s place. I did send you a text message.” svarade jag lågt med blicken i det slitna golvet. 

”I haven’t got any text message. And look at me while I’m talking to you!” Han placerade sina händer på mina överarmar och ruskade om mig igen. Jag tittade försiktigt upp och mötte hans ilskna, nästan svarta ögon. Hans mörka hår var rufsigt och hans vita skjorta, som hade varit instoppat, stack upp från byxorna. ”I want you to listen and respect me!” Hans ton var hög och jag vågade knappt ha kvar mina ögon i hans men han tillät mig inte att titta bort. 

”I’m sorry.” mumlade jag lågt vilket fick honom att himla med ögonen. Min underläpp började darra och mitt hjärta slog fortare än innan. Det började smärta i mina armar och jag tittade ner på min handled som hade blivit alldeles röd efter hans hårda grepp.

”I said look at me!!” röt han så högt att jag blev rädd innan jag kände hur han tog ett hårt grepp med båda sina händer runt min hals. Mina ögon förstorades till dubbelt och jag tittade chockat på honom. Hans blick var ilsken och jag såg inget tecken på att snart tänkte släppa. Greppet blev plötsligt hårdare och jag kände hur jag började må illa. Lila stjärnor flimrade förbi och jag började känna mig yr. Mina händer placerades automatiskt på hans armar och jag försökte desperat få bort hans händer. Jag orkade knappt stå på mina ben och jag kände hur paniken steg i kroppen. Jag tittade bedjande på honom men han gav inte efter. Tårarna brände innanför ögonlocken samtidigt som jag försökte ta tag i hans händer så att jag kunde slita bort dem men det gick inte. Jag kippade efter luft och jag kände hur en tår långsamt rann nerför min kind. Greppet var hårdare än innan och det började långsamt svartna för mina ögon. Det var nu min tid var över, jag skulle dö. 

”I...” försökte jag klämma fram. ”Can’t.. breathe..” Jag kippade efter luft och precis när jag trodde att jag inte skulle orka mer släppte han mig. Mina ben vek sig och jag föll hastigt till golvet. Jag höll om min hals samtidigt som jag hostade kraftigt. Jag tittade chockat upp på honom med tårar rinnandes nerför mina kinder. 

”Don’t be such a baby.” mumlade han innan han lätt sparkade undan mitt ben och gick förbi. Jag hörde hur ytterdörren smälldes igen bakom mig och då brast det. Mina tårar rann ner som vattenfall och jag grät hysteriskt. 

”I don’t want this anymore.” hulkade jag fram med händerna för ansiktet. Det värkte där han hade greppat om min hals och jag kände mig illamående. ”I don’t want this anymore...” viskade jag samtidigt som jag skakade på huvudet. Jag torkade med handryggen under näsan innan jag försiktigt sträckte mig efter byrån, som stod bredvid mig, för att ta mig upp. När jag väl stod på benen kände jag hur rummet började snurra så jag fick blunda hårt innan det långsamt försvann. Mina ben och händer skakade så jag fick ta ett hårt grepp om trappräcket innan jag långsamt gick upp för trappan, fortfarande med tårar rinnandes längs kinderna. Jag kände hur illamåendet sköljde över mig på nytt och jag fick hastigt slänga handen för munnen för att inte kräkas upp allt innehåll i magen. Med raska steg skyndade jag mig in på toaletten, drog upp toalettlocket och lät allt komma ut. Jag satte mig ner på knäna och grät hysteriskt innan jag var tvungen att kräkas igen. Det smakade surt i munnen och mina händer skakade som asplöv. När jag kände att illamåendet lagt sig stödde jag mig på toaletten och reste mig försiktigt upp. Jag tittade mig förtvivlat i spegeln när jag såg mascaran som hade runnit som två floder under mina ögon. Min blick placerades på min hals och jag hade tydliga märken efter hans grepp. Tårarna brände innanför ögonlocken och jag fick luta mig mot handfatet för att inte falla ihop på golvet. Jag slöt ögonen men hans galna blick dök upp så jag fick hastigt öppna ögonen igen. En ensam tår rann nerför kinden. Jag kunde inte få in att han precis hade tagit ett strypgrepp på mig. Ville han så gärna att jag skulle dö? Med skakiga ben förflyttade jag mig från handfatet till badkaret. Jag vred på kranen och lät varmt vatten strömma ut. Mina andetag var korta och hela min kropp knottrades när en rysning for igenom mig. Jag tog långsamt av mig mina kläder innan jag försiktigt satte mig ner i badkaret och lät det varma vattnet omsluta min kropp. Jag slöt trött ögonen och lutade huvudet bakåt. Några tårar började på nytt rinna ner från min kind. Min kropp sjönk längre ner i badkaret tills hela jag var täckt utav vatten förutom ansiktet. Jag tog några djupa andetag och försökte slappna av men det gick inte. Min kropp var spänd och värken kring min hals ville inte försvinna. Istället för att försöka blockera mina känslor lät jag mig själv börja gråta på nytt. Mina haka började skaka och mina hulkningar blev bara högre. Jag tog upp mina händer ur vattnet och lade dem över ansiktet samtidigt som jag skakade på huvudet.

 

...

 

Jag studerade mig själv länge i spegeln. Min vita oversized polotröja täckte både min hals och min handled som hade blivit alldeles röda efter hans grepp. Jag tog ner kragen en bit och studerade de mörkblåa märkena och jag kände hur mina ögon tårades. 

”Are you done in there?” frågade Sophia otåligt utanför samtidigt som hon knackade på dörren vilket fick mig att hoppa till. Jag rättade till kragen så att den dolde halsen igen innan jag försäkrade mig om att man inte såg att jag precis hade varit nära på att gråta. 

”Yeah.” svarade jag och hörde tydligt hur nära min röst var på att spricka. Jag väntade spänt på att Sophia skulle reagera men det gjorde hon inte. Jag andades ut innan jag lade håret över axlarna och gick ut från toaletten. 

”300 hundred years later.” sa Sophia i en suck när jag kom ut vilket fick mig att börja skratta. Hon log varmt mot mig innan vi började gå mot våra skåp. 

”Soo...” började jag. 

”Soo... what?” frågade hon och tittade undrande på mig. Jag skrattade lätt åt hennes fundersamma rynka i pannan. 

”Have you written anything to Niall?” Jag gav henne en finurlig blick och hon skakade hastigt på huvudet till svar. 

”I don’t dare.” svarade hon samtidigt som hon lade en blond hårslinga över örat. 

”What did I just hear?” frågade jag chockat. ”Don’t Sophia Victoria Darling dare to write to a guy?!” Hon skrattade högt.

”It isn’t just a guy. It’s Niall Horan!” utbrast hon. 

”Are you serious?!” frågade jag tvivlande och höjde på ögonbrynen. ”This is once in a lifetime moment!” Hon skrattade lågt innan hon tittade fundersamt ner på sin mobil. ”Just do it, you’ll never know what happen.” sa jag och gav henne en uppmuntrande knuff på armen. Hon log mot mig innan hon ryckte på axlarna. 

”We will see.” mumlade hon till svar vilket fick mig att himla med ögonen. 

”Oh Jesus Sophia.. When this day ends, you’ve written to him.”

”Oh really?” frågade hon och höjde på ögonbrynen.

”Yes.” svarade jag stolt. ”I will make you write to him.” Jag satte näsan i vädret och hon började skratta. 

”We will see about that.” svarade hon vilket fick mig att himla med ögonen innan jag skakade på huvudet. Vi stannade vid våra skåp och jag omfamnade det kalla låset i min hand innan jag tryckte in koden. En klick hördes innan jag öppnade det röda skåpet och ett svagt gnissel nuddade mina trumhinnor. 

”We have english, don’t we?” frågade jag. 

”Yup.” svarade hon trött. En ljudlig suck for ur min mun samtidigt som jag letade med min blick över böckernas färgglada ryggar. Jag drog ut en blå bok där det stod English med en tydlig och bred text. ”Leah, do you have a pen I can borrow?” frågade Sophia och  satte huvudet bredvid min axel.

”Yeah.” skrattade jag samtidigt som jag nickade. Jag tog ut två pennor och räckte henne sedan den ena. 

”Thank you muffin.” Ett brett leende placerades på hennes läppar innan hon började rota i sitt skåp efter någonting. Jag log mot henne innan jag vände tillbaka huvudet mot skåpet och i samma sekund kände jag hur en vindpust svepte förbi och hur en hård smäll ekade. Mina ögon blev som tefat och stirrade förvånat på mitt skåp som plötsligt hade stängts igen, bara några millimeter ifrån mitt ansikte. Ett elakt skratt hördes bakom min axel som jag genast kände igen. Jag vände mig hastigt om och tittade förvånat upp på Meredith som stod med armarna i kors med Micaela och Joeline bredvid sig. Mitt självförtroende sjönk hastigt och jag tog ett diskret steg bakåt. 

”And what are you wearing?” skrattade Meredith och drog lite lätt i min tröjärm. Jag smekte löst på min arm där hon precis hade dragit i min tröja. ”Are you seriously wearing a polo neck sweater? What do you think it is, 1970?” Joeline och Micaela skrattade högt med henne och jag tittade ner i golvet. Jag ville skrika rätt ut att jag inte hade något annat val än att ha på mig den här tröjan men istället var jag tyst och lät henne fortsätta. ”Well I know that you got a bad taste for fashion but I never thought it was this bad.” Det högg till bröstet och jag kände hur det började bränna innanför mina ögonlock. Plötsligt hörde jag en hård smäll innan jag kände en trygg hand på min axel vilket fick mig att andas ut.

”That’s enough, just leave her alone.” röt Sophia. Jag tittade försiktigt upp från golvet och såg hur alla tres blickar var fästa på henne. 

”Excuse me?” Meredith höjde på sitt ena ögonbryn. 

”You heard me Mer.” sa hon och tog ett hotfullt steg framåt innan hon pekade på henne. ”Stop being so freaking rude and try to see the damage you causing.” Hon tittade förvånat på Sophia innan hon hastigt skakade på huvudet. Meredith slängde en blick på mig och jag såg genast att hon inte tog åt sig utav det Sophia sa då ett diskret leende lekte i hennes mungipor. 

”You’re like a child Leah. Always need Sophia to look after you.” Hon suckade högt samtidigt som hon slängde med håret. ”Come on girls.” Joeline och Micaela nickade med elaka flin innan de försvann bort med Meredith. När de hade rundat hörnet vände sig Sophia hastigt om och tittade på mig med en orolig med ändå arg blick. 

”Are you okay’?” frågade hon och smekte mig lätt på överarmen. Jag nickade långsamt samtidigt som en lång suck for ur min mun. ”I can’t believe how she can be so rude. Don’t care about her Leah.”

”I’m trying.” mumlade jag i en suck. Hon gav mig en lätt kram innan hon krokade sin arm i min. 

”Come on, let’s go to class. And after school I will buy you something yummy, okay?”

”You don’t have to..”

”But I want to!” svarade hon glatt. 

”Then I’m not going to say no.” skrattade jag vilket fick henne att le. Vi var tysta i några sekunder innan jag tittade upp på henne. ”Thanks for standing up for me.” Hon tittade på mig med ett leende på läpparna. 

”I will always stand up for you.” svarade hon mjukt. Jag log tacksamt innan vi fortsatte vår vandring till lektionen.

                                                                                                                                                                            

Här har ni kapitel 5. Och det är jätte tjatigt men FÖRLÅT för en sådan dålig uppdatering, men ni vet ju anledningen. Det går lite i vågor för mig, ena sekunden mår jag bra och andra dålig, det är därför det tar sådan tid. Men iallafall, tack för kommentarerna! Blir alltid lika glad utav att läsa dem. Ni får jätte gärna kommentera det här kapitlet också haha.

Angående nästa kapitel så har jag ingen aning när det kommer att komma upp men jag hoppas att det inte tar allt för lång tid. Men ni får iallafall ha det så bra så länge!

xxx