imagineonedirection

 

Jag satte mig hastigt upp i det mörka rummet med svett rinnandes längs min rygg och panna. Min andning var häftig och mitt hjärta slog hårt i bröstet. Jag sneglade över mot min klocka vars siffror lyste. Klockan var snart över två på natten och om några timmar behövde jag ta mig upp för att gå till skolan. Jag drog upp mina knän mot bröstet innan jag skakandes lade mina armar om dem och kramade om dem hårt. Min panna lutade jag mot knäna medan jag lät mina tårar rinna. Den otäcka drömmen, som kändes så verklig, hade smugit sig fram och varje gång den dök upp fick den mig att vakna upp i panik och rädsla. Att få se mannen bli bortsliten genom taket och att få höra kvinnans gälla skrik fick huden på min kropp att knottras. Jag kunde aldrig förstå varför drömmen fortsatte att hemsöka mig. I mitt huvud försökte jag gräva fram olika händelser för att förstå mer men ingenting, det var blankt. Jag visste inte vart paret befann sig någonstans och jag visste inte vad det var för hemska varelser som gjorde dem illa. Det enda jag visste var att drömmen berörde mig till det yttersta, den fick mig att känna smärta. Min panna, som hade varit hårt pressad mot knäna, lättade från dem och jag lät min blick placeras rätt fram i det mörka rummet. Mina ögon hade ännu inte vant sig vid mörkret vilket gjorde att jag inte kunde se konturerna på möblerna som befann sig där. Jag lät mina darriga händer dra över kinderna för att få bort de blöta floderna som hade runnit längs dem medan en tung suck lämnade min mun. Plötsligt hördes en raspande ljud på fönstret vilket min kropp att reagera med en ryckning. Jag stirrade chockat åt vänster där mitt fönster befann sig. Mina öron väntande spänt efter ett likadant ljud igen men det förblev tyst. Jag reste mig upp från sängen och lät mina fötter röra sig över det kalla golvet, fram mot fönstret. Mitt hjärta pulserade hårt i bröstet medan jag tveksamt höjde min hand mot persiennerna för att vinkla på dem så att jag kunde se ut över vår trädgård. Rädslan över att det var Harry, som hade listat ut vart jag bodde, intog min kropp. Eftersom han hade vart så på under lördagen, att han hade velat skjutsa mig hem och att han inte ville lämna mig ifred fick det att väcka mina tankar till liv. Jag bet mig löst i läppen medan jag försiktigt vecklade på persiennerna, förväntade mig det värsta, men det var tomt. Ingen som stod vid stegen vid mitt fönster, ingen som stod på gräsmattan nedanför. Mitt hjärta gick ner i normal takt medan jag skakade löst på huvudet och himlade trött med ögonen åt min löjliga tanke som jag hade haft. Varför skulle han ha varit här? Han verkade trots allt förstående när jag hade lämnat honom utanför klubben. Det enda som hade hört utanför mitt fönster var förmodligen inbillning på grund av drömmen jag hade haft. Jag var redan rädd och skrämd utav den så jag reagerade på allt. Suckandes lämnade jag mitt fönster med släpande ben efter mig. Den mjuka sängen såg plötsligt väldigt inbjudande ut och min trötthet sköljde hastigt över mig. Jag lade mig ner med en duns innan jag stirrade på klockan som befann sig framför mig på nattduksbordet. Klockan var strax tre och det var endast några få timmar kvar innan jag skulle behöva gå upp. Jag slöt trött mina ögon och det tog inte lång tid förrän jag hade somnat om utan att drömmen fortfarande hemsökte mina tankar. 

 

...

 

Jag stirrade äcklat ner på den fulla tallriken som tryggt vilade på den vita brickan. Det som skulle vara en god skolbuffé såg ut som en enda stor och kladdig hög med mat. Jag sneglade upp mot Nate och Jenna som satt på två stolar bredvid mig kring det runda bordet. Deras blickar var klistrade på deras egna tallrikar och hade samma äcklade ansiktsuttryck som jag hade haft. 

”Are you sure we can eat this without getting sick?” frågade Jenna osäkert och petade runt med sin gaffel i den kladdiga röran på hennes tallrik. 

”I wouldn’t take any chances.” mumlade Nate till svar innan han sköt ifrån sig sin bricka och lutade sig över bordet. Hans armbågar placerades hårt på det innan han lät sitt ansikte gömmas i sina stora händer. Han drog dem över ansiktet, han lät sina fingrar dra genom sitt hår där de sedan stannade. En tung suck lämnade hans mun medan han lutade sig tillbaka i stolen och blickade ut över oss. ”Please say that you guys agreeing on going to the cafeteria.” 

”Yeah, I will join. I’m not going to touch this..” Jag tittade fundersamt ner på tallriken. ”..food” sa jag tveksamt med ett höjt ögonbryn vilket fick de båda att le. 

”Yeah I’m coming with you two. I don’t wanna take any chances.” svarade Jenna medan vi reste oss upp, slängde maten, med mattanternas dömande blickar på oss, och lämnade den överbefolkade matsalen med snabba kliv. 

”And that is why we never see the teachers eating here. They are smart enough to bring their own food.” noterade Nate och nickade bestämt för sig själv vilket fick mig att le. 

”I can assure you that the one cooking that food wouldn’t even eat it.” påpekade jag vilket fick de båda att nicka instämmande medan vi började röra oss mot kafeterian för att köpa en varsin smörgås. Suckandes placerade jag mina armar över mitt bröst innan jag kände hur min fot började fastna i golvet så fort jag satte ner den. 

”What the..” började jag lågt för mig själv innan jag stannade upp och tog upp min fot. En äcklad och besvärad rynka placerades i min panna medan jag granskade det stora, blåa tuggummit som hade satt sig som klister under min sko. Jenna och Nate stannade upp i sina steg då de märkte att jag inte längre var bredvid dem. Jag försökte desperat att dra foten på golvet för att få av det men tuggummit vägrade släppa. ”I seriously don’t need this.” mumlade jag trött vilket fick de båda att börja skratta. Ett leende började leka i mina mungipor men som jag försökte dölja då jag ville vara irriterad på det gamla och kladdiga materialet under min fot. 

”Well I’m not helping you with that.” skrattade Nate medan Jenna ruskade på huvudet med sitt breda leende. Jag skakade på huvudet och ignorerade det han sa innan jag släppte ner min fot på golvet igen. 

”I’ll have to remove it later.” mumlade jag medan vi återigen började röra oss mot kafeterian. Med ett hårt grepp med tänderna om min underläpp försökte jag ignorera det att min sko fortsatte att fastna i det smutsiga golvet. Medan Nate och Jenna började prata med varandra om någonting som hade hänt under lektionen, började svordomar, endast som viskningar, att lämna min mun. Hela dagen hade jag varit lätt retligt, utan att egentligen veta varför. Jag hade vaknat med ett dåligt humör, varit kort mot mina föräldrar, kort mot mina vänner tills Nate hade sagt ifrån och då hade jag försökt skärpa till mig. 

”Claire, you look like an old grumpy lady.” påpekade plötsligt Nate vilket fick min irriterade blick att landa på honom. Jag höjde frågande på ögonbrynet. ”Remove those irritated wrinkles of yours in in your forehead. And maybe then I’ll help you remove the gum from your shoe in the cafeteria.” Ett retsamt leende placerades på hans läppar vilket fick mig för ett ögonblick att släppa mitt dåliga humör. Jag himlade med ögonen medan det ryckte i mina mungipor. ”I knew that I could find that smile somewhere.” skrattade han och placerade en arm kring mina axlar

”You always know how to make me smile.” sa jag dramatiskt och slog ut med mina ena arm vilket fick både Jenna och Nate att höja på sina ögonbryn med ett varsitt leende på sina läppar. Jämsides försökte vi alla tre tränga oss igenom dörren till kafeterian och vi brast strax därefter ut i skratt när vi insåg att det inte gick. Elever satt kring de runda borden vars blickar riktades mot oss när vi kom in skrattandes. Kafeterian, som annars var högljudd och med inga lediga platser, var inte mer än halv full och det var ingen kö för att betala. Ett lättad suck lämnade min mun då min mage hade börjat göra katastrofalt höga ljud efter sig.  Jag ökade mina steg för att komma först fram till disken innan jag tog en smörgås och en juice bakom det genomskinliga glaset. Artigt betalade jag tanten som alltid brukade stå där. Hon gav mig ett varmt leende så att hennes gulaktiga tandrad syntes medan hon tog emot mina pengar. Jag tog mina saker och valde sedan en plats med Nate och Jenna bakom mig. Mina händer fumlade hastigt bort platsen på brödet innan jag tog ett stort bett och lät mitt ansikte visa hur mycket jag njöt utav att få mat som faktiskt smakade gott. 

”Thank God for the cafeteria.” utbrast Nate när likaså han hade tagit ett bett ifrån sin smörgås. Jag och Jenna nickade instämmande medan hon lutade sig närmare oss över bordet. Hennes armbågar höll upp hennes överkropp samtidigt som hon placerade sugröret till juicen i sin mun. 

”What are you guys doing after school today?” frågade hon, fortfarande med sugröret i sin mun. Jag ryckte löst på axlarna och ena mungipan som gjorde likadant. Hon riktade sig blick bort från mig och placerade den istället på Nate medan hennes ena ögonbryn höjdes. 

”I’m going out to eat dinner with my family.” suckade han och tog yttligare ett bett ifrån sin smörgås. 

”But aren’t you like living alone in your own apartment? Can’t you skip it this time?” bad hon och blinkade med ögonen vilket fick Nate att le. 

”I’m sorry Jen, but these family dinners are pretty important to my parents.” Han ryckte på sina axlar med ett snett leende. 

”Alright then. But Claire, you are free?” Hennes gröna ögon träffade mina innan jag hastigt nickade till svar. ”Good. I figure that we maybe could do some studying, because I really need some help with me math.” Hon tittade menande på mig då jag visste att hon hade det jobbigt med matten med tanke på att det enda som man kunde skymta i hennes skrivblock var en massa annat kladd. ”And maybe that we could make some dinner as well.”

”Yeah, sure. That sounds good.” svarade jag vilket fick ett brett leende att placeras på hennes läppar.  Hon tog ett nöjt bett ifrån sin smörgås med sina mungipor som var höjda till öronen. 

 

...

 

Jag slängde mig trött på Jennas säng med magen full utav mat. Min hand for automatiskt upp till min mage medan ett leende placerades på mina läppar. 

”I just need to point this out, we are really good at cooking.” sa jag i en djup suck innan jag satte mig upp och granskade Jenna som började fumla upp sina böcker ur sin väska. Vi hade valt att göra en kycklinggratäng tillsammans med ris som faktiskt hade blivit riktigt bra. 

”I agree, Nate really missed something.” svarade hon innan hon började gå mot mig med sina böcker tryckta mot bröstet. Hon satte sig ner bredvid mig på sängen och började leta fram de rätta sidorna. Mina ögon granskade hennes smala ansikte och axellånga hår som var uppsatt i en stram hästsvans. 

”What do you think about Nate?” frågade jag plötsligt vilket fick henne att förvånat titta upp från sin bok med vidgade ögon. 

”What do you mean?” frågade hon förvirrat. 

”You know what I mean.” skrattade jag och gav henne en menade blick medan jag satte upp mitt tjocka hårsvall i en slarvig tofs. 

”Oh gosh Claire, I have only known him for a week!” utbrast hon generat med ett leende på läpparna. 

”You can still think something about him even though you only have known him for a week.” försökte jag med höjda ögonbryn. Hon tittade hastigt ner i sin bok medan hon gjorde rörelser med sitt pekfinger över dess innehåll och slickade sig nervöst om sina rosa läppar. 

”Well..” började hon, fortfarande med blicken riktad neråt. ”He is very kind and nice. He is very good looking, charming and funny..” Mina ögon granskade hennes ansikte vars kinder började få en röd nyans medan ett leende letade sig fram på mina läppar. 

”Don’t be embarrassed Jenna, it’s not like I’m going to say anything.” Hon tittade plötsligt upp på mig igen. 

”No you can not tell him this!” utbrast hon. ”That would be so awkward.” Ett tyst skratt lämnade min mun innan jag lade en lugnande hand på hennes knä. 

”Don’t worry Jen. I will not tell him anything.” försäkrade jag henne med ett leende. 

”Good.” andades hon lättat. ”But why did you wonder?” Jag ryckte löst på axlarna. 

”I’ve just seen how you look at him sometimes.” Hennes stora rådjurs ögon blev plötsligt ännu större. 

”Look at him how?” utbrast hon frågande. Jag skrattade högt åt hennes oroliga ansiktsuttryck och bekymrade rynka i pannan. 

”Calm down, he doesn’t notice that kind of stuff. He is blind.” påpekade jag vilket fick hennes ansikte att slappna av och ett leende att leta sig fram på hennes läppar. ”Let’s just drop this subject and start with the math.” Hon nickade instämmande innan hon kände på sina kinder som fortfarande var en aning röda. 

”Okay.” mumlade hon innan hon tog fram sin penna och pekade på ett tal från boken. ”How do I do this C?” Jag bet mig löst i underläppen medan jag började läsa frågan som löd tillsammans med det. Efter att ha läst igenom den var jag tvungen att läsa om den på nytt. Med höjda ögonbryn tittade jag bestämt på de få meningarna som stod där medan jag löst bet mig i underläppen. 

”You have asked the wrong person about this but I’ll do my best.” skrattade jag innan jag försökte förklara hur hon skulle kunna räkna ut det. 

 

...

 

Med stressande och snabba ben flög jag över de mörka trottoarerna. Min blick for ner på min klocka kring handleden. Jag hade endast fem minuter på mig att hinna till bussen som var den sista för kvällen för att kunna komma hem. Timmarna hos Jenna hade sprungit iväg och jag hade glömt av tiden vilket gjorde att jag var tvungen att springa till busshållsplatsen. Klockan hade hunnit bli halv elva och solen skulle strax försvinna bakom horisonten. Luften hade blivit kallare men det var ändå vindstilla. När jag skymtade busshållsplatsen såg jag till min lättnad att bussen var där om bara några få meter. Mina ben förde mig snabbare över gatan och min andhämtning var häftig. Bussen stannade och dess dörrar öppnades precis när jag hade hunnit fram. Min bröstkorg höjdes och sänktes fort medan jag klev in på bussen. Jag letade vant efter mitt kort i min högra jackficka där det för tillfället inte låg. När jag inte kände det tunna och rektangulära materialet i fickan började jag nervöst leta i den vänstra. Mina ögon vidgades när jag upptäckte att den inte heller låg där. Den gamla tanten som körde bussen väntade otåligt på mig medan jag började leta efter kortet i min väska. Paniken i min kropp steg för varje sekund samtidigt som min hand hastigt fumlade runt i väskan och kände på allt innehåll. Jag hörde tydligt hur hon började trumma med sina fingrar på ratten innan jag tveksamt mötte hennes gråa ögon. Hennes allt för smala ögonbryn var höjda och hennes korta, vita hår spretade åt flera håll. 

”It seems like I have forgot my card.” sa jag lågt medan jag nervöst flätade ihop mina fingrar med varandra. 

”Then I will have to ask you to step out of the bus.” svarade hon kort innan hon vände sin blick framåt. Jag tittade storögt på henne samtidigt som jag började skaka på mitt huvud. Jag skulle aldrig komma hem ikväll om jag inte fick åka med bussen. 

”Please, I need to get home. This is the last bus.” försökte jag och bet mig löst i underläppen med rynkade bryn och bekymrade ögon. 

”I’m sorry miss but I’m just doing my job.” svarade hon strävt och vände sin stränga blick mot mig. En tyst suck lämnade min mun innan jag motvilligt gick av bussen. Jag stirrade tomt på dörrarna när de stängdes. När bussen började åka och försvinna från mitt synfält stampade jag aggressivt i marken och höjde mitt långfinger. Låga svordomar lämnade min mun medan jag försökte fundera ut hur jag skulle ta mig hem. Plötsligt hörde jag en ljudlig och raspig röst vilket fick mina muskler att stelna och min kropp att reagera med en ryckning. 

”You seem mad.” Jag vände mig hastigt om och mötte, precis som jag hade trott, de klara, smaragdgröna ögonen. Mina ögonbryn for hastigt upp medan jag studerade den långa gestalten några meter framför mig. Hans bruna lockar var dragna bakåt, förmodligen med hjälp utav vax, och en lång, mörk kappa klädde hans överkropp. När jag inte verkade bry mig om att svara på det han hade sagt drog han sin hand genom håret innan han började på en fråga. ”Do you need a ride?” När förvåningen att han plötsligt hade dykt upp lagt sig kände jag istället hur nervositeten intog min kropp. Först för att jag var själv med honom, det andra att hans ögon en gång hade utstrålat sådant mörker att jag hade känt samma rädsla som när jag vaknat utav mina mardrömmar. 

”No thanks.” svarade jag och försökt låta artig medan jag skakade på huvudet. ”I’m just going to wait for the next bus.” ljög jag och låtsades titta hur mycket tid det var kvar tills den kom på min klocka. Ett snett leende placerades på hans läppar så att hans vita tandrad syntes. 

”I heard the whole conversation you had with the bus driver.” Han placerade nöjt sina armar i kors över bröstet då han såg hur mina ögon växte. Djupt lät jag en suck ramla ur min mun innan jag placerade min ena hand på min höft. 

”Alrighty then, but I can walk home. It’s just a few blocks from here.” ljög jag ännu en gång men det var precis som om han såg genom mitt falska påpekande då hans sneda leende vägrade försvinna. 

”You sounded pretty devastated and you just pointed your finger to her. I believe that it is more then a few blocks to your home.” Ännu en suck lämnade min mun medan jag drog min hand genom håret och försökte komma på ännu en lögn men det var blankt. 

”Okay, listen. Can’t you just give up and leave me alone?” Han höjde frågande på ögonbrynen samtidigt som hans leende försvann. 

”I was trying to be polite and giving you a ride home.” svarade han istället kort medan han spände sina ögon i mina. Obehaget i mitt bröst växte men jag tänkte inte ge mig och låta min osäkerhet träda fram. 

”And I’m trying to say that I don’t need you to be polite and give me a ride home.” Hans spända ansikte slappande plötsligt av och ett leende trädde ännu en gång fram på hans läppar vilket fick min panna att rynkas. 

”I don’t have to be polite, I can be whatever you want to.” sa han retsamt och bet sig löst i underläppen. Mina ögon vidgades utav hans abnorma och idiotiska kommentar. 

”Then I want you to be a gentleman and leave me alone when I ask you.” sa jag istället bestämt. Jag var rädd, osäker men samtidigt fanns lusten utav att prata med honom inom mig. De gröna ögonen glittrade även om solen inte längre var framme. 

”Just let me give you a ride home, I insist.” sa han utan att ens reagera på det jag hade sagt. Jag slöt mina ögon och tog ett djupt andetag innan jag andades ut lika djupt och öppnade dem igen. 

”Harry, I don’t want you to give me a ride home. I don’t trust you.” svarade jag uppriktigt och lade min armar i kors. 

”You don’t trust me?” Han höjde frågande på sina ögonbryn medan han drog sin stora hand genom sitt fylliga hår. 

”Maybe it’s a new flash for you but I don’t.” sa jag nonchalant och slängde med mitt hårsvall.

”Why?” frågade han vilket fick mig att himla med ögonen och undra om han var dum. 

”Because I don’t know you. You are just some random guy I’ve never meet.” Ett skratt lämnade hans mun vilket fick mig att rynka pannan. 

”We have meet two times already.” svarade han med ett leende. Hans leende fick plötsligt mitt hjärta att hoppa över ett slag samtidigt som mina armar lämnade det hårda trycket mot mitt bröst. Förvånad över hur min kropp hade reagerat skakade jag diskret på huvudet. ”Come on, just one ride.” Jag bet mig hårt på insidan utav kinden. Harry var egentligen min enda chans att kunna ta mig hem. Nate var inte hemma, jag kunde inte sova hos Jenna för det skulle inte mina föräldrar tillåta, och de skulle inte heller komma och hämta mig då det nästan tog en timma dit. Jag flätade hårt ihop mina fingrar med varandra medan jag kände hur blodsmaken började sprida sig i min mun. 

”Alrighty then.” mumlade jag trött vilket fick hans ögon att lysa. ”But one thing first.” Jag höjde mitt ena pekfinger och tittade bestämt på honom. ”You have to promise to drive me home safely and no where else.” Hans leende som hade vart placerat på hans läppar försvann och hans klara ögonen svartnade vilket automatiskt fick mig att backa ett steg. Osäkerheten växte i bröstet och jag började undra om jag skulle våga åka med honom. 

”I promise.” svarade han kort med sina hesa stämma. ”My car is around the corner.” Han vände sig hastigt om, började gå bort mot sin bil och han verkade plötsligt irriterad. En ängslig rynka dök upp i min panna medan jag långsamt följde efter honom i mörkret, gatlamporna var det enda som lös upp trottoaren vi satte ner våra fötter på. Mitt tuffa yttre försvann drastiskt och nervöst flätade jag ihop mina fingrar med varandra medan mitt hjärta slog hårt i bröstet. Kunde jag lita på att han inte hade andra tankar i huvudet? Frågor om hans plötsliga humörsvängningar dök upp, rörde till det och tankar om mitt beslut var bra eller dåligt ekade bakom mina tinningar. Jag granskade den lockhåriga och långa pojken framför mig. Hans rygg var rak och hans kappa rörde sig i samma takt som han satte ner sina fötter framför sig. Lockarna i nacken studsade stelt och hans händer var hårt knäppta. Jag svalde hårt i ett försök att få bort den obehagliga klumpen som hade bildats i min hals. Harry stannade vid en svart Range Rover och gjorde en gest med sitt huvud mot passagerarsätet, som var närmast trottoaren, innan han gick över till förarsätet. Jag tittade tveksamt på bildörren och bet mig löst i underläppen. Skulle jag verkligen åka iväg med honom? Skulle jag våga? Tänk om han skulle få för sig någonting annat? Svetten i mina handflator bröt ut och jag var tvungen att ta ett djupt andetag för att försöka få ner min höga puls. Plötsligt harklade sig Harry vilket fick mig att titta hastigt upp och möta mörkret i ögonen. 

”Are you going to get in the car?” frågade han irriterat med ett höjt ögonbryn vilket fick mig att nicka raskt. Jag placerade mina varma hand på handtaget innan jag öppnade dörren och när min hand lämnade den lämnades ett svettigt avtryck. Jag steg in i bilen och försökte sätta mig tillrätta i det mjuka sätet men mina muskler var stela och det var inte enkelt att hitta en bekväm position. Harry klev in i sin mörka bil och stängde dörren med en hård smäll innan han satte i nyckeln och startade den så att det dova ljudet utav motorn fyllde min hörsel. I bilen doftade det ljuvligt, någon sorts parfym som jag antog att Harry hade på sig. Den var manlig men söt och det goda kunde nästan få mig att glömma vart jag satt men inte helt. Jag sneglade över mot Harry vars käkben var spända men det mörka i hans ögon var borta. Mitt hjärta pumpade fort i bröstet och mina tänder klämde nervöst på insidan utav min kind. 

”Don’t forget your seatbelt.” Hans plötsliga påpekande fick mig att titta förvånat på honom. Hans ögonbryn var höjda medan han fuktade sina läppar med sin tunga. ”I’m not starting the car until you have put it on. You wanted me to take your home safely then I’m going to do that as well.” Jag nickade nervöst innan jag började fumla med det svarta och tunna materialet bredvid min axel. En fundersam rynka placerades mellan mina ögonbryn. I ena sekunden var han charmig och skulle till varje pris få mig att åka med, sedan blir han irriterad och i nästa sekund så blir han beskyddande. Jag förstod mig inte på den här personen. Jag spände fast mig innan jag automatiskt lät mina händer hamna i mitt knä. Harry gasade och körde sedan ut på vägen. Det skulle ta nästan att timma att åka hem vilket fick mig tänka på hur obekväm den här bilresan förmodligen skulle bli. Men fortfarande fanns den gnagande oron i magen och tankarna i mitt huvud om mitt beslut om att åka med honom egentligen var så bra. Min blick flackade mellan olika objekt på gatorna innan den förflyttade sig in bilen och flackade mellan mina ben, fötter och händer. Sedan började det om igen. Den spända tystnaden kändes obehagligare och gjorde mig mer nervös än när han pratade med mig. Jag ville börja en konversation med honom, få tiden att gå fortare men rädslan av att han fortfarande var irriterad och kanske skulle bli arg fanns ännu kvar inom mig. Mina tänder gnagde sig in i underläppen och mina svettiga händer var hårt sammanflätade. Ett djupt andetag fick mina lungor att fyllas med ny luft. 

”So what were you doing here?” frågade jag försiktigt och slängde ett öga på honom. Jag väntade spänt på hans svar som han verkade vilja ta evigheter på sig att säga. 

”I was just passing by.” svarade han kort. Hans händer kramade hårt om ratten och hans ögon var fokuserade på vägen. 

”So you don’t live here?” frågade jag i ett försök om att få fram någon sorts konversation med honom. 

”So many questions.” Han spände för ett kort ögonblick sina ögon i mina innan han tittade fram igen. Hans irriterade ton fick mig att bli tyst och en tung suck att lämna min mun. Jag gjorde som han och tittade fram medan jag kände hur min egna irritation började växa fram. Frågor om varför han hade valt att vara sur och varför han var så kort mot mig fick det att bubbla utav det i magen. Men ändå kunde jag inte låta bli att tänka att han fick mig intresserad i hur han betedde sig, i hans mystiska sida, hans beskyddande sida, hans förföriska sida, i hans utseende. Bestämt skakade jag på huvudet i ett försök att få bort tankarna.

”Have I done something?!” frågade jag plötsligt och slog ut med ena handen. Han tittade förvånat på mig innan han placerade sin blick på vägen igen.

”No.” Jag himlade med ögonen åt hans svår då det var så uppenbart. 

”Then why are you mad? Don’t you think I notice?” Min röst var lugnare men det gick inte att undvika att höra hur irriterad jag var över hans humör skiftningar. 

”I’m not mad.” Hans svar var korta och enkla vilket fick mitt redan sura humör att förvärras. 

”Harry please. Stop with..whatever you are doing.” Jag gjorde en cirkel gest med handen och tittade menande på honom. 

”I’m not doing anything. I’m nice enough to give you a ride home so stop telling me how to be.” sa han med en lugn ton men jag hörde tydligt hur irriterad han var över att jag sa till honom. 

”So what you mean is that we are going to sit here and be quiet for..” Jag avbröt mig själv och tittade ner på min mobil innan jag lät min blick landa på honom igen. ”..45 minutes?” frågade jag med höjd ögonbryn. Han ryckte lätt på axlarna utan att säga någonting vilket fick en djup suck att lämna min mun medan jag placerade mina armar i ett kors över bröstet. Jag sjönk ihop i sätet med ett prutande underläpp och sur min vilket fick mig att känna mig som en barnunge men jag kunde inte hjälpa det, hans attityd gjorde mig irriterad. 

 

...

 

De sista 40 minuterna hade vart en plåga. Tystnaden var olidlig och jag hade inte heller velat säga någonting till honom. Hur jag än satt så var det obekvämt vilket hade gjort att jag hade hoppat runt som en groda i sätet. Detta ledde till en ännu mer irriterad Harry. Med mitt huvud lutat mot fönsterrutan sneglade jag över mot Harry som fortfarande hade ett hårt och spänt grepp kring ratten. Hans käkar var fortfarande synliga på grund av hans sammanbitna tänder. Jag suckade tyst medan jag lät min blick vandra vidare mot husen som började träda fram då vi kom in i mitt område. Min nervositet som hela tiden hade funnits och gnagt i mina mage började försvinna när de väl igenkända trädgårdarna dök upp i mitt synfält. Min fot slog hårt ner gång på gång på golvet samtidigt som min hand gjorde likadant på låret. Jag ville bara att vi skulle flyga fram till mitt hus så att jag kunde kliva ut och inte se honom mer. Mitt trummande avslutades plötsligt när Harry placerade sin stora hand på min. 

”Stop with that.” mumlade han. När hans hand nuddade min fick det mitt hjärta att hoppa över ett slag och min förvånade blick att landa på honom som inte verkade bry sig om att vi nuddade varandra då hans blick fortfarande var klistrad på vägen framför oss. Hans hand var kall mot min men ändå var det någonting inom mig som ville ha kvar den när han tog tillbaka den. Jag skakade diskret på huvudet innan jag tog upp min mobil för att knappa in ett sms till min mamma om att jag bara om några minuter var hemma. I ögonvrån såg jag hur Harry sneglade på mig när mina fingrar flög över det lilla tangentbordet på mobilen. Jag tittade upp från min mobil och pekade på det röda huset några hus ifrån oss. 

”That’s my house, you can stop there.” sa jag tyst, fortfarande osäker på om jag ville säga någonting till honom eller om jag vågade. Han nickade långsamt medan han började bromsa in för att stanna. Jag tittade upp mot mitt hus vars fönster lyste upp ifrån lamporna. I vardagsrums fönstret såg jag hur mamma letade bland böcker i bokhyllan vilket fick mig att le. Harry stannade bilen och stängde av motorn. ”Thank you for the ride.” mumlade jag lågt medan jag kramade hårt om mobilen som låg i min högra hand. 

”My pleasure.” sa han ointresserat samtidigt som han granskade mig där jag satt. Irriterat suckade jag och öppnade dörren innan jag plötsligt kände hur han tog tag i min arm vilket fick mitt ansikte att hastigt vändas mot honom. Han nappade åt sig min mobil vilket fick mig att titta på honom med öppen mun. Förvånad över att han tog den försökte jag sträcka mig över honom för att nå den.

”Give it back.” försökte jag säga bestämt utan att låta chockad. Han placerade mobilen i sin andra hand, som var närmast hans fönster, så att den kom ännu längre ifrån mig. Jag placerade min hand på hans lår och försökte sträcka mig yttligare. ”Give it back Harry.” sa jag irriterat medan jag såg hur hans finger svepte över skärmen. ”Stop it.” Han låste mobilen och vände sedan sitt huvud mot mig så att våra ögon möttes. Det var endast några ynka centimeter mellan våra ansikten vilket fick mitt hjärta att reagera och börja slå fortare i bröstet medan mina försöka om att nå mobilen upphörde.

”I now that it can be hard to resist but you don’t have to be all over me.” sa han retsamt och jag kände genast igen hans retsamma och förföriska sida. Jag rynkade tröttsamt på pannan medan jag himlade med ögonen. Han lutade sig längre fram och avfyrade ett charmigt leende, leendet som jag inte sett sedan vi satte oss i bilen. 

”So you can smile now.” mumlade jag och försökte låta kaxig även om hans närvaro gjorde mig nervös. Han skrattade tyst innan han lutade sig tillbaka i sätet och räckte över min mobil. 

”You can’t act like this.” noterade jag och ryckte irriterat den ifrån hans hand och satte mig tillbaka på mitt säte.

”Ey I gave you a ride.” påpekade han och log medan han slog med armarna.  

”That doesn’t matter.” mumlade jag och öppnade bildörren. 

”Bye Claire.” sa han med ett leende lekandes i mungiporna medan jag klev ur. Jag vände mig om, mötte de glittrande ögonen och den mystiska utstrålningen. 

”Bye Harry.” Jag stängde dörren innan han startade motorn och långsamt började köra ut på vägen. Min blick granskade den svarta bilen medan den körde iväg och strax var den borta från mitt synfält. Mina axlar som hade vart spända under bilresan slappande plötsligt av och smärtan som hade hunnit bildats i ryggen och nacken gjorde ont. Ett leende letade sig försiktigt fram på mina läppar, glad över att han hade kört mig hem utan att ta mig någon annanstans. Plötsligt kom jag på att han hade tagit och skrivit på min mobil vilket fick mig att snabbt låsa upp den. Jag behövde dock inte låta länge förrän jag insåg att han hade skickat ett sms till en ny kontakt som var döpt till Harry Styles. Djupt suckade jag och skakade på huvudet. 

”Of course he would.” mumlade jag lågt för mig själv samtidigt som tankar om hur det skulle gå att inte prata mer med honom när han hade mitt nummer. 

                                                                                                                                                                                                                                                                

Här kommer kapitel 6! 

Inte så många som kommenterar just nu, lite tråkigt.. Det är lite segt, inte super långa eller jätteintressanta kapitel, I know.. Men tack till er som kommenterar fortfarande och till alla som fortfarande kikar in på min blogg och vill ge den här fanficen en chans! :)

Ha det så bra så länge! 

xxx