imagineonedirection

 

Mina bara armar knottrades av de kalla vindarna som då och då svepte förbi efter det kraftiga regnovädret som hade varit under dagen medan mina nakna fötter var frusna och trötta efter att ha gått på den blöta asfalten i flera timmar. Jag hade låtit mina ben ta mig längre och längre bort från mitt hus, område efter område hade jag passerat, från de fina husen till de gamla och slitna byggnaderna. Irritationen efter mammas påhopp hade försvunnit och ett lugn hade spridit sig i min kropp, lättad att äntligen fått släppa den aggression som suttit som ett plåster inom mig. Min blick lyftes från marken, lämnade mina fötter som hade blivit kritvita på grund av kylan som hade intagit dem. Jag studerade de förfallna tegelbyggnaderna på min högersida vars fönster var igenbommade och i endast några få var persiennerna neddragna där svag ljusstyrka försökte tränga sig igenom de smutsiga spjälgardinerna. Rysningar spred sig över mina armar; medveten om att det bodde konstiga människor i det här området, alkoholister och drogmissbrukare i alla åldrar. Jag sneglade diskret ned mot en gammal man som satt lutad mot den kalla väggen. Hans bleka ansikte var täckt med det gråa och yviga skägget och det långa håret var täckt med en mossgrön mössa. De gråa byxorna och jackan såg slitna ut, som om de aldrig hade tvättats sedan de lämnade butiken de kommit ifrån. Högljudda ord lämnade hans mun, endast som mummel då jag inte kunde uppfatta det han sa. Hans uppspärrade ögon stirrade intensivt på mig; orsakade att jag kände mig illa till mods och att mina ben automatiskt vek av från trottoaren, fortsatte framåt längs vägen tills jag passerat honom då de återigen sökte sig upp mot gångbanan. Trots att den gamla mannen skrämde mig så kunde jag inte undvika det faktum att jag tyckte synd om honom. Kanske hade inte hans liv alltid sett ut sådär. En gång kanske han hade varit en ståtlig karl i fin kostym, haft ett bra jobb och en fin lägenhet men att sedan så hade allt förändrats. Han kunde ha blivit av med jobbet, blivit sjuk och tillslut hamnat där han satt idag. En tung suck lämnade min mun, fylld med medkänsla. Jag ville titta bakåt men var för rädd att han skulle komma springandes efter mig med en rullator svingandes runt huvudet som han skulle slå mig med. Jag ruskade på huvudet, skakade av mig den obehagliga tanken och försökte fokusera på vägen jag gick på. Mina ömma fötter råkade gång på gång trampa på små stenar som hade smattrat upp på trottoaren efter bilar som hade passerat. Mina ögon sökte noggrant genom asfalten, försökte undvika de få glasbitar som hade splittrats efter att någon hade fått för sig att kasta sina flaskor på tegelväggen. Även om luften var sval så kunde jag inte undvika känslan om att mina ögon höll på att gå i kors samtidigt som jag längtade efter mina varma säng så att mina ben kunde få vila och mina fötter att få vila ifrån smärtan som gång på gång spred sig i fotsulorna. Diskret blickade jag upp mot gränden som jag passerade. En grön container med surrande flugor omkring sig stod stabilt på vänstersidan i gränden och en liten lampa som hängde ovanför lös upp den, fick den gröna färgen att se klarare ut än vad den var. Ljuset som kom ifrån lampan lös endast upp den medan resten av gränden bestod av mörker; omöjligt att kunna se vad som dolde sig därinne. Alla möjliga skräck scenarior om hur det skulle komma ut en psykopat iklädd clownkostym med en stor kniv i handen och ett elakt flin fick mig att försöka svälja den hårda klumpen i min hals som tanken orsakade. Jag blickade återigen framåt, försökte få bort de obehagliga tankarna innan jag plötsligt tvärstannade och stirrade stumt in i gränden. Ett skrik så ljust, så fullt med smärta ekade i mina trumhinnor som om det aldrig tog slut; orsakade att håret i nacken reste sig. Rädslan om vad som dolde sig i mörkret fick mitt hjärta att pulsera hårt i bröstet. Min andning blev häftigare; orsakade yrsel. Jag väntade spänt efter att få höra någonting mer men det förblev knäpptyst förutom sorgsna skrik som kom ifrån en bebis från något rum i byggnaderna och från hundar som skällde längre bort på gatan. Mina nävar var hårt spända, beredd på att vad som helst skulle kunna hoppa fram och överraska mig. Oväntat började jag höra röster inifrån mörkret som blev tydligare och tydligare. Hastigt flög jag bort mot väggen. Jag hukade mig ned, dold bakom väggen och den stora containern medan rösterna kom närmre och närmre. Rösterna tillhörde två män men de pratade alldeles för lågt för att jag skulle kunna uppfatta vad de sa. Jag spetsade öronen, försökte desperat att höra vad som nämndes men mina höga hjärtslag gjorde det omöjligt. Varenda muskel i min kropp var på helspänn, beredd på att skydda mig med all sin kraft ifall någonting skulle hända. Jag försökte samla ihop mig, få kontroll på min andning så att de inte skulle höra mina flämtande andetag. De pratade länge bakom containern vilket gjorde att jag inte kunde se vilka det var. Den fruktansvärda stanken ifrån det stora sopintaget letade sin väg in genom mina näsborrar och slog hårt in i mina näsväggar. Den odrägliga lukten var så stark och intensiv att jag nästan kunde se innehållet, rutten mat, kvarlevor från djur, kanske till och med människor, jag hade inte varit förvånad. Smärta började långsamt sprida sig i mina ben och orsakade att de började darra. Plågat bet jag mig i underläppen, försökte stå ut med ilningarna som for genom mina ben; såg till att jag inte föll till marken så att de skulle upptäcka mig. Jag hörde en hård smäll, säker på att det någon slog till den andre, innan ett barskt skratt föll ur den enes mun så att det ekade mellan de långa byggnaderna. Plötsligt dök de långa gestalterna upp bakom containern, båda tittandes på varandra medan de fortsatte att prata. Mina ögon spärrades upp när min bruna iris såg bakhuvudet på den lockhåriga pojken. Automatiskt flög min hand upp mot min mun, hindrade det skrik som skulle lämnat den när jag såg dem. Den bredaxlade mannen bredvid honom, som hade ansiktet riktat mot mitt håll, verkade inte märka av mig. Jag slutade andas, försökte göra mig osynlig med att pressa mig närmare väggen även om det var mer än omöjligt. När den bredaxlade mannen oväntat stannade upp och när hans ögon blev mer intensiva så förstod jag. Harry vände sig om, hann se i hans profil att han verkade undra vad hans kompis såg. Hastigt ställde jag mig upp och när våra ögon mötte varandras förändrades hans ansiktsuttryck och såg mer förvånad ut. 

”Claire?” frågade han förvirrat, granskade mig som om jag vore en galning innan hans ansikte hårdnade och blev mer sammanbitet. ”For how long have you been there?” Hans raspiga röst som viskade fram orden fick svetten i mina handflator att bryta ut. Hjärtat pulserade onormalt fort och det började kännas som om hela världen snurrade. Stumt öppnade jag min mun för att svara på hans fråga men gjorde bara att jag såg dum ut när jag inte verkade kunna svara på den. 

”Aren’t you a bit far from home?” Harrys kompis tog några steg framåt medan han lade sitt huvud på sned. Han kom farligt nära vilket fick mig att automatiskt backa. Min osäkerhet och rädsla fick ett snett leende att leta sig fram på hans läppar innan han lät sin tunga slicka sig om dem. De mörka ögonen tittade på mig som de aldrig hade sett en människa förut; orsakade att jag kände mig illa till mods. Harry tog tag i mannens muskellösa arm; fick honom att stanna. Han tittade frågande på Harry. Hans läppar rörde sig fort och orden som lämnade hans mun var som viskningar men trots den låga tonen så kunde jag se orden, se hur han uttalade dem, höra dem.

”Chuck, she’s mine.” Hans mening fick min andning att bli okontrollerbar medan mina hjärtslag ekade som trummor innanför mina tinningar. Chuck, som han tydligen hette, fick ett brett leende på sina läppar; gjorde mig ännu mer orolig. Harrys blick förflyttade sig från Chuck och landade istället tryggt på mig. De annars gröna ögonen var lika mörka som första gången jag hade träffat honom. I panik vände jag mig för att börja springa men jag hann knappt ta mig fram ett steg innan jag kände två starka händer ta tag om mina armar. Allt gick som i slow motion när han slog in mig i den hårda tegelväggen, pressade mig upp så att jag inte längre kunde känna marken under mina fötter. De hastiga rörelserna, den hårda smällen och ilningarna som for genom min ryggrad fick ett högt skrik att rymma sin väg ur min mun. 

”Shut up.” röt Harry och pressade mig hårdare mot väggen. Jag ville gråta, gråta ut all min smärta och rädsla men mina ögonglober förblev som vanligt. 

”Please Harry, let me down.” bad jag förtvivlat, vägrade titta in i hans ögon då jag var för rädd att möta dem igen. Jag hörde Chucks elaka skratt i bakgrunden men det kändes så långt borta. I ögonvrån såg jag hur han långsamt började backa undan, fortfarande med ett otäckt flin innan han vände sig om och sprang därifrån. Jag såg hur Harry sneglade mot det håll Chuck varit och när han inte längre var inom synhåll släppte han ned mig. Hans stora hand tog ett hårt grep kring min handled innan han drog mig med sig åt det motsatta hållet. 

”Come on.” Meningen lämnade hans mun som mummel men trots den stora chocken som intagit min kropp så kunde jag ändå uppfatta det han sa. Han släpade med mig gata efter gata och jag kände mig som paralyserad. Vad hade precis hänt? Vad hände? Jag ruskade på huvudet innan jag tvärstannade. Harrys hand höll på att lämna min handled efter det hastiga stoppet jag gjorde innan han vände sig om och tog ett säkrare grepp kring den. 

”Come on.” försökte han, hörde tydligt hur irriterad han var. 

”No Harry! What on earth is going on?!” ropade jag, eller trodde jag. Orden som kom ut var osäkra och fyllda med rädsla. Hans huvud var inte riktat åt mitt håll men jag kunde ändå se hur han himlade med ögonen innan han spände dem i mina. 

”Don’t you get it?! We need to go!” röt han djuriskt, som om han inte längre vore mänsklig, som om han gick på instinkt. Jag öppnade förvånat min mun, stirrade stumt på honom innan han återigen drog mig vidare utan att jag gjorde motstånd, allt för rädd för att våga säga emot. Gång på gång tittade han bakåt medan hans ben tog honom fort framåt men det var inte mig han tittade på. Hans blick var placerad bakom min axel; orsakade att jag blev ännu mer orolig, rädd för vad han skulle göra och rädd för vad som verkade följa efter oss eller som vi var tvungna att gömma oss för. Hans grepp var hårt vilket gjorde att min hand började bli vit och mina fingrar att börja sticka. Smärtan spred sig i mina fotsulor, omedveten om det var stenar eller glasbitar som skar sig i dem. Tårar brände innanför min ögonlock, omedveten om vad som skulle hända härnäst, omedveten om vad han skulle göra. 

”Harry please.” viskade jag i ett försök om att få honom att släppa mig och lämna mig ifred men mina böner var förgäves, han blev inte påverkad av min ynkliga röst. ”Harry.” Min röst var svag och hans namn försvann i vinden medan jag desperat tog upp min andra hand och försökte pressa bort hans. 

”Stop.” mumlade han, kramade hårdare om min handled samtidigt som han vände sig om ännu en gång för att se bakom min axel. Han var frånvarande, verkade stressad. Hans beteende gjorde mig rädd och osäker men jag började bli irriterad. Jag ville veta vad som pågick, jag ville veta vad jag hört i gränden, veta varför Harry tryckt upp mig mot väggen och så fort Chuck hade gått så hade han släppt ned mig och dragit iväg med mig utan ett ord. Jag ville veta varför. Jag tog ett djupt andetag, slöt mina ögon och lät luften omsluta mina lungor, rensa min kropp från rädslan innan jag öppnade dem och andades ut. Återigen tvärstannade jag, tog i med all min kraft och drog loss min arm ur hans grepp. Han vände sig förvånat om med rynkande ögonbryn. 

”Now you tell me what the hell is going on! What happened back there?! And where are you taking me?! I want answers!” ropade jag högt, den här gången med en sådan styrka i min röst att jag blev själv blev förvånad medan jag höjde mina händer och gav Harry en hård knuff på bröstkorgen, ville visa hur arg hur jag var men ångrade mig genast. Jag backade hastigt undan när hans ögon ännu en gång mörknade. Hans ansikte blev sammanbitet och jag trodde att han skulle flyga på mig vilket sekund som helst. 

”Listen carefully.” viskade han hotfullt medan han varnande höjde sitt finger mot mitt ansikte; orsakade att jag backade rätt in i byggnaden bredvid oss. Hans ansikte var farligt nära mitt och hans lockar kittlade min panna men inte på ett behagligt sätt. 

”If you wouldn’t have been there, sneaking around and put yourself in stuff that is none of your business, you wouldn’t have been here.” Han var irriterad, det hördes tydligt i hans röst. Min haka började okontrollerat att rycka medan mina tårar återigen började bränna innanför min ögonlock. Han granskade mitt ansikte, verkade se min rädsla då hans plötsligt mjuknade. Han lutade sig tillbaka, lät det bli ett brett mellanrum mellan oss samtidigt som han drog med sin hand genom sitt hår. 

”I had to do what I did. Chuck is dangerous.” Han trampade av och an på samma ställe medan han då och då skakade på sitt huvud. Jag ville fråga honom varför, jag ville fråga honom hur jag skulle kunna tro på honom. ”Just trust me Claire. I can’t explain but you have to believe me.” sa han och mötte mina ögon som om han hade hört frågorna som cirkulerade i mitt huvud. 

”Harry.” började jag försiktigt samtidigt som hans blick sökte sig bort mot det håll vi kommit ifrån. ”Are we being followed?” När min osäkra fråga nådde sin väg in till hans trumhinnor knep han hårt  ihop sina läppar, slöt sina ögon innan han öppnade dem igen och riktade dem på mig. 

”Yeah.”

                                                                                                                                                                                                                                                                

Here comes chapter 16! Lite senare än väntat men har haft lite svårt med hur jag ska lägga upp kapitlen och vad som ska hända haha! Men iallafall here it is..

Tack för att några fortfarande kommenterar även om min uppdateringen är sisådär.. Hoppas ni kan kommentera på detta också.

Ha det nu så bra så länge! :)

xxx