imagineonedirection

 

Mitt hjärta gick på hög varv i mitt bröst, gjorde mig yr och det höga trummande som ekade i mitt huvud hindrade mig från att tänka klart. 

”By who?” Min röst var ängslig och lät inte alls så stark som jag hade velat att den skulle vara. Harrys stora lockar hade börjat smita sig fram mot hans ansikte och under dem kunde jag tydligt se hur hans käkben var hårt spända. Hans ögon letade bland de mörka skuggorna längs de långa byggnaderna, sökte efter den eller dem som följde efter oss. Jag bet mig nervöst i läppen samtidigt som mina nävar var så hårt knutna att de började domna. 

”By who Harry? Is it that Chuck guy?” utbrast jag, alldeles för högt på grund av att hans tystnad gjorde mig otålig och mer rädd. Han riktade sin blick mot mig när den höga tonen nått sin väg in i hans öron. Han skakade långsamt på huvudet.

”It’s Kevin.” svarade han utan något som helst ansiktsuttryck som talade om för mig hur jag skulle reagera. 

”Kevin?” frågade jag förvirrat. Mina ögon sökte sig ned i asfalten medan jag letade i mitt minne efter ett ansikte som namnet kunde tillhöra. Jag letade i de djupaste och äldsta korridor. ”Who the fu-..” Jag avbröt tvärt mig själv och tittade återigen upp. ”Do you mean the guy that you hong out with at the Qlub? The one who stared when we danced, the one who was there when you and Nate almost got in a fight, the one-..” Jag hindrade mig själv från att fortsätta när ännu en nickning avfyrades från hans huvud. Ilningar av obehag spred sig i min kropp; orsakade att min hud blev knottrig när jag tänkte tillbaka på de kalla, blåa ögonen med samma mörker som ibland fanns i Harrys ögon. Min kropp blev iskall av minnet. 

”B-b-but aren’t you two friends?” stammade jag förvirrat. En tyst fnysning kom ifrån honom medan han ruskade på sitt huvud. 

”Friends.” väste han. Att döma av mina nackhår som reste sig och hur Harry talade pressat och ilsket så gissade jag på att det var någonting jag skulle oroa mig för. Även om Harry skrämde mig så kunde jag inte undvika det faktum att han nu fick mig att känna mig trygg med tanke på att han, på sitt sätt, skyddat mig ifrån Chuck och nu försökte han skydda mig ifrån Kevin.

”But why is he following us?” fortsatte jag, krävde svar på vad som hände. Han tryckte ihop sina handflator och höll dem framför sin mun. Hans tålamod verkade rinna ut i sanden och irritationen blixtrade i hans ögon. 

”So many questions.” viskade han, en aning stressat och drog sig sedan irriterat i örsnibben. 

”And I want you to answer them.” försökte jag med en bestämd ton. Jag var tvungen att ha svar, jag var tvungen att veta vad som pågick. Varför förföljde han oss, vad ville han Harry? Vad ville han mig? 

”Yeah, but now isn’t the right time.” Frustrerat drog han med sina händer genom sitt hår, försökte lugna sig. Plötsligt stelnade han, stirrade in i tegelbyggnaden bakom mig. Hans ansikte, utan som helst innehåll på känslor, och orden som aldrig lämnade hans mun gjorde mig orolig. Han verkade tänka på något, lyssna efter något. Jag väntade spänt på att han skulle göra någonting, säga någonting. Min blick sökte genom det mörka området vi befann oss i. Varför kunde jag inte ha hållit till i mitt grannskap? Varför skulle jag ens ha gått ut? Den ruggiga känslan som befann sig i luften gjorde det svårt att andas och allting som hände kändes som en enda stor mardröm. Jag riktade mina ögon återigen på Harry, letade i hans ansikte efter uttryck. Otåligt började min kropp att rycka desto oroligare jag blev. På hans armar, som syntes under den mörka t-shirten, kunde jag se de tydliga senorna som prydde dem och hur hans muskler blev allt mer synliga desto mer laddad hans kropp verkade bli. Den oväntade meningen som lämnade hans mun fick ilningar av obehag att gå längs min ryggrad medan jag uppskärrat lät mina fingrar fläta sig fast i varandra.

”He is here.” Orden ekade i mitt huvud medan jag ännu en gång tittade mig omkring. ”Come on.” mumlade han och tog ett säkert grepp kring min hand som nästintill försvann i hans. Den kalla beröringen fick det att rycka i min kropp och en liten fjäril att vakna till liv i min mage men det var något som fort raderas ur mitt minne med tanke på den skrämda situation jag befann mig i. Han drog mig fort längs trottoaren utan att jag gjorde någon som helst ansats att stoppa honom, istället lät jag mina steg hinna ikapp hans. Vi nästintill joggade bredvid varandra medan vi gång på gång tittade bakåt. Jag var lika rädd varje gång jag vände mig om, rädd att få se Kevin komma springandes bakom oss med alla sorters farliga verktyg i händerna som han skulle tortera oss med. Utan förvarning vek Harry av trottoaren och den plötsliga rörelsen fick mina ben att vika sig under mig innan jag klumpigt lyckades få rätt på dem igen. Han släppte min hand som desperat ropade efter hans närhet igen; fick mig att känna mig otrygg då jag med en gång kände mig ensam och övergiven. Jag hörde hur ett lås på en bil låstes upp innan han gjorde en gest med sitt huvud mot den svarta range rovern som stod ensam under en upplyst lampa. Jag följde efter hans snabba steg medan jag med mina ögon osäkert granskade bilen upp och ned. Kunde jag verkligen följa med honom? Tänk om det bara var ett spel? Ett sjukt spel där jag var pjäsen som alla var ute efter? Han verkade ana min tveksamhet då han valde att stanna bredvid mig vid passagerardörren. 

”Do you trust me?” frågade han och såg in i mina ögon. Om jag litade på honom eller inte hade ingen betydelse. Faktum var det att jag var tvungen. Alternativet var att stanna kvar och möta Kevin ensam och det var ingen variant som jag valde. Jag visste bara att jag ville ta mig hem levande. Jag avfyrade en lätt nickning. 

”Good. Get into the car.” beordrade han och rundade mig för att ta sig mot förarsidan. Jag gjorde som jag blev tillsagd. Min hand tog ett stark grepp kring handtaget innan jag blickade bakåt, försäkrade mig om att Kevin inte befann sig där innan jag slet upp dörren och klev hastigt in i bilen. Harrys steg var långa när han flög förbi motorhuven. Min blick riktades ut genom fönstret, letade efter något sorts tecken på förföljelse men jag såg ingen. Harry klev in i bilen, startade motorn och lät sedan sin fot trycka ned gasen. Med tanke på det läte motorn gav ifrån sig så var jag inte förvånad om däcken lämnade mörka spår efter sig i asfalten. Adrenalinet som hade pumpat ut i mitt blod började långsamt att avta när vi susade fram över vägarna. Min kropp började våldsamt att skaka och av ren försvarsmekanism så drog jag upp mina knän mot bröstet för att göra mig själv så liten som möjligt. Mina händer letade sig upp mot mitt huvud, lät mina fingrar klamra sig fast i mitt hår och orsakade smärta i min hårbotten som annars hade fått mig att skrika. Jag ville åka hem, gömma mig i min trygga säng och aldrig mer gå ut. 

”I want to go home.” viskade jag med svag röst, rädd för att låta gråten brista. Mina ögon var riktade mot mina knän men jag kunde se i ögonvrån hur Harry tittade på mig. 

”I can’t drive you home.” mumlade han innan hans ögon återigen riktade sig framåt för att se vägen han körde på. Hans ord fick rädslan inom mig att explodera. Jag släppte taget om mitt hår och stirrade på honom. 

”What do you mean?! Why can’t you drive me home?! I want to go home!” ropade jag frustrerat samtidigt som jag slog med mina händer på mina ben som ett litet barn när den inte fick som den ville. Hans skuldror höjdes och sänktes med varje andetag han tog samtidigt som han knep ihop sin mun till ett hårt streck. 

”Drive me home now!” Jag slog en sista gång på mina egna ben vilket verkade vara droppen för honom. 

”I can’t drive you home!” upprepade han sig själv fast med en mer aggressiv och ljudlig röst. Hans ögon blixtrade men hans ilska verkade inte vara riktad mot mig. Jag skrattade men det var ett plågat ljud. 

”Why?” Jag var lugnare men min röst var kvävd, medveten om att han inte tänkte köra hem mig oavsett hur mycket jag än gapade och skrek på honom, det skulle inte leda någon vart. Mina tänder bet hårt om min underläpp, gjorde den osynlig bakom min tandrad. En tung suck lämnade hans mun.

”I don’t want him to know where you live.” Jag riktade mig huvud åt hans håll, ovetande om jag kunde lita på de orden eller inte men han lät uppriktig och jag kunde inte annat än att tro honom och bli övertygad ändå valde jag att protestera.

”He won’t be able to know where I live. We are three blocks from where we started, he is not that fast Harry and I didn’t see any car, just yours.” Jag slog ut med ena armen, försökte få honom att låta dum som hade sagt det han hade sagt. Ett skratt lämnade hans mun men lät mer som en fnysning. 

”Believe me when I tell you that he will follow us or at least the others will.” 

”The others?” frågade jag bekymrat och endast att yttra de få och ynkliga orden fick min kropp att börja skaka på nytt. Var de fler?

”People in his gang.” svarade han som om det vore självklart. Min händer for upp mot mina tinningar där fingrarna gjorde hårda cirklar på dem. 

”How did I got myself into this.” mumlade jag lågt för mig själv även om jag var medveten om varför. Jag var nyfiken och dum. Jag andades ut det djupa andetag jag omedvetet hade tagit medan jag lutade mitt huvud bakåt, försökte att slappna av i den spända situation jag befann mig i. 

”I won’t let them hurt you.” sa han otydligt innan han ruskade på huvudet, som om hans ord inte betydde något. Jag tittade upp mot honom, trodde inte att han hade hört mig, men hans blick var riktad framåt, undvek min ögonkontakt. Hans käkar var sammanbitna och hans händer kramade hårt om ratten. Jag nickade till svar, ovetande om han såg det eller inte. 

 

...

 

”So where are we going?” frågade jag och tittade mig omkring i det nya området vi hade kört in i. Vi hade åkt en bra stund och darrningarna i min skärrade kropp hade släppt. Vi hade suttit under tystnad hela vägen, jag hade inte velat prata vilket Harry inte verkade ha haft någonting emot. Jag granskade husen som stod uppradade. Gatlamporna som lyste upp den mörka trottoaren slängde otäcka skuggor över träväggarna. 

”To my place.” svarade han medan hans blick sökte över vägen. Jag tittade förvånat på honom, försökte fånga hans uppmärksamhet och få ögonkontakt för att se om han menade allvar men han fokuserade på annat. En tung suck lämnade min mun och nervöst flätade jag ihop mina fingrar med varandra innan jag lade dem i mitt knä. Tanken på att åka hem till honom fick det att pirra i magen men det fick mig att också att bli orolig. Han bromsade plötsligt in och svängde av, in i en bred gränd.

”Do you live..” började jag men avbröt mig själv. Jag tittade skeptiskt ut genom rutan, granskade katterna som åt på marken bredvid en ensam soptunna som var överfylld med skräp i olika former och storlekar. ”..here?” avslutade jag. Ett knappt hörbart skratt lämnade hans mun medan han skakade på huvudet. Jag höjde frågande på ögonbrynet. Roligt att åtminstone någon av oss tyckte att situationen var underhållande. Dock blev han snabbt allvarlig igen. 

”I don’t live here, it’s a few blocks from here.” svarade han och stängde av motorn. När strålkastarna släcktes blev det kolsvart i gränden; orsakade att jag inte kunde se vad som hände utanför. Jag tänkte fråga varför men han hann före. ”I’m pretty sure that he knows that I will bring you to my place but it’s better to leave the car here then maybe he will believe that we aren’t there.” Jag visste inte vad jag skulle svara utan nickade bara långsamt så att han förstod att jag hade uppfattat det han hade sagt. 

”And he wouldn’t come all the way here himself. He would let others to do it for him. They are easier to handle.” Jag visste att han nämnde det för att få mig att må bättre men osäkerheten började på nytt att växa i min kropp. Utan att vänta på om jag skulle säga någonting öppnade han sin dörr och klev ur bilen. 

”Come on.” Han stängde den och försvann. Jag försökte se honom utanför bilen men mina ögon hade ännu inte vant sig vid mörkret. Min hand kramade försiktigt om handtaget, rädd att Kevin skulle vänta på mig utanför. Jag tog ett djupt andetag, intalade mig om att Harry var utanför och att han skulle hjälpa mig om någonting hände. Jag öppnade spänt dörren och slappnade snabbt av när jag såg att Harry var den enda som väntade på mig. Mina bara fötter smärtade när de tog emot asfalten som prydde av smågrus. Mina tänder tog ett hårt grepp kring min underläpp medan jag slöt ögonen och försökte ignorera den smärta som spred sig i dem. 

”Are you barefoot?” frågade han förvirrat då han inte verkade ha märkt av det förrän nu. 

”Yes.” svarade jag irriterat, men min irritation var inte riktad åt honom utan det var värken från fötterna som talade. Hans ansikte hårdnade. 

”This way.” mumlade han och gjorde en gest med huvudet innan hans ben förde honom ut ifrån gränden. Jag stapplade snabbt efter honom, tryckte bakom hans rygg medan mina ögon sökte sig oroligt omkring i natten. Harry sneglade bakom sin axel som jag knappt märkte av då jag var för upptagen med att se om det var någon mer än vi där. 

”He is not here.” sa han utan att egentligen behövt säga det. Jag riktade min blick framåt men han hade redan hunnit göra likadant. 

”How do you know?” frågade jag förvirrat, säker på att han visste lika lite som jag om det var någon där eller inte. 

”I just know.” snäste han. Jag nickade bara, medveten han inte orkade med mina frågor och att han var irriterad över att jag ens fanns för tillfället. Vi svepte förbi hus efter hus och vid varje fönster var det mörkt men jag lyckades ändå syna blommor och ljusa gardiner i dem, fick mig att förstå att det kanske bodde familjer i dem. Han svängde upp mot en trappavsats som ledde till en mörkröd dörr som tillhörde ett grått stenhus. Jag granskade två våningsbyggnaden framför mig. I varje fönster var persiennerna neddragna vilket påminde om byggnaderna i slumområdet. Jag hörde i bakgrunden av mitt tänkande hur Harry låste upp dörren innan den långsamt gled upp med några tysta protester. 

”Hurry up.” Jag ruskade diskret på huvudet innan jag gjorde som jag blev tillsagd, gick upp för de tre trappstegen och gled sedan in genom dörren utan några protester.

                                                                                                                                                                                                                                                                

Sorry guys, är inte alls nöjd med det här kapitlet överhuvudtaget men här är det iallafall! Funderade på att skriva om det först faktiskt men insåg att det skulle ta lång tid och att det förmodligen inte skulle bli bättre heller. Så det här får duga haha.. Hoppas ni tycker om det ändå!

Och tack så jättemycket för kommentarerna på förra kapitlet, blev jätteglad!! Kommentera gärna på detta också är ni gulliga haha! 

Ha det nu så bra så länge! :)

xxx