imagineonedirection

2014-07-16
19:23:22

Through the dark - Kapitel 18

Previously in Through the dark: ”So where are we going?” frågade jag och tittade mig omkring i det nya området vi hade kört in i. ”To my place.” svarade han medan hans blick sökte över vägen. Han bromsade plötsligt in och svängde av, in i en bred gränd. ”I don’t live here, it’s a few blocks from here.” svarade han och stängde av motorn. 
Vi svepte förbi hus efter hus och vid varje fönster var det mörkt men jag lyckades ändå syna blommor och ljusa gardiner i dem, fick mig att förstå att det kanske bodde familjer i dem. Han svängde upp mot en trappavsats som ledde till en mörkröd dörr som tillhörde ett grått stenhus. Jag granskade två våningsbyggnaden framför mig. I varje fönster var persiennerna neddragna vilket påminde om byggnaderna i slumområdet. Jag hörde i bakgrunden av mitt tänkande hur Harry låste upp dörren innan den långsamt gled upp med några tysta protester. ”Hurry up.” Jag ruskade diskret på huvudet innan jag gjorde som jag blev tillsagd, gick upp för de tre trappstegen och gled sedan in genom dörren utan några protester.
 
                                                                                                                                                                                                                                                                
 

Det svaga ljuset från gatlamporna som hade lyst upp en väg genom hallen försvann hastigt när ytterdörren stängdes. Jag omslöts av mörker då ljuset från gatan misslyckades med att tränga sig genom de neddragna persiennerna. Av ren osäkerhet stannade jag tvärt. Mina ögon hade ännu inte vant sig vid mörkret och jag kunde inte urskilja om det fanns några möbler i närheten. Att vara blind, att vara omsluten av mörker gjorde mig rädd, rädd för vad som kunde dölja sig i det. Jag kisade med ögonen, försökte få en glimt av några konturer men lyckades inte. Min hjärta började pulsera fortare medan mina nävar vart hårt knutna. Jag kände hur Harry lade en hand på min axel.

”Come on. I’ll lead you to the kitchen.” sa han tyst innan hans hand försvann lika fort som den hade hamnat där. Han lät sina ben tryggt ta honom fram i den kolsvarta hallen, inbyggt i hans huvud vart han skulle sätta ned fötterna för att inte råka gå in i en vägg eller en möbel. Jag följde tätt efter honom, som en svans medan jag reagerade på varenda litet knarr ifrån golvbräden under våra fötter. Plötsligt hördes ett klick innan ett varmt ljus skapades. Det varma skenet från dimer lampan som Harry hade tänt spred sig i rummet och skapade konturer till varenda möbel som stod där. Det lilla köket var väldigt maskulint och elegant. Bänkar och skåp i valnöt med svarta granitbänkskivor. I mitten stod ett barbord med tre barstolar i samma bruna färg som träluckorna. Det svaga ljuset slängde mörka skuggor över köksinredningen och tanken på att skruva lite mer på lampan var frestande då jag ville se mer från de vackra konturerna, men jag var medveten om att anledningen att lampan var på låg styrka berodde på att ljuset inte skulle kunna tränga sig genom persiennerna och gardinerna. Att se den fina inredningen och hur allting verkade vara perfekt, ingen disk och smulor från frukostbrödet, fick mig att bli överraskad. Jag hade förväntat mig en typisk ungkarlslya när tanken om hur Harrys hus skulle kunna se ut. Diskhon fylld med köksvaror, mat som stod framme och kläder som hade legat slängda lite överallt, men det var fläckfritt. Till och med en städoman hade haft svårt att hitta ett dammkorn. 

”I like your kitchen.” berömde jag honom. Omedveten om vad egentligen skulle säga men jag försökte med allt för att få min nervositet att släppa. Han mumlade någonting till svar som lät som ett tack medan han gick fram och tillbaka över det mörka trägolvet. Hans ögonbryn var rynkade och han bet sig löst i läppen. Han verkade vara djupt insjunken i tankar. Mina fingrar sökte desperat efter varandra innan de flätades samman framför min mage. Jag klämde hårt på dem samtidigt som min blick vandrade bort från Harry och vidare bort till de mest ointressanta sakerna. Hur några tidningar låg prydligt i ett silverfärgat tidningsställ till en fluga som hade lyckats smita in och som nu surrade tyst vid fönstret, längtade efter att få ta sig härifrån och ut. Precis som jag. Min kropp ropade efter mitt trygga hem, ropade efter en lång kram ifrån mamma. Bråket som hade skett mellan oss under kvällen fick mina spända axlar att sänkas. Med tanke på vad jag hade råkat ut för så ångrade jag allt, allt jag hade sagt och inte hade sagt. Jag ville så gärna be om ursäkt, både till henne och Farrah. Harrys plötsliga ord vrålade i mitt huvud trots att de lämnat hans mun som en viskning. 

”I will go to the backyard, just to watch that everything is clear.” Jag tittade förvånat upp på honom men hans ögon var riktade åt den svarta dörren som jag antog ledde till baksidan av trädgården. Jag skakade tvärt på huvudet, vägrade bli lämnad själv. Han verkade ha märkt av mitt ruskande då han lät sin blick vandra över på mig. 

”I won’t be gone for long.” påpekade han innan han tog sig fram till bakdörren och placerade sin hand på handtaget. Jag skyndade mig fram till honom och drog löst i hans arm. 

”Don’t leave me here alone. What if Kevin come or another strange guy from his gang?” Han blickade ned på min hand, granskade den noggrant vilket fick mig att hastigt ta bort den igen och honom att titta upp. 

”Don’t worry. The front door is locked and I’m right outside, they wont be able to get in.” Hans röst var på något sätt lugnande och fick min puls att gå ned till normal takt. ”Okay?” Jag nickade långsamt till svar. Han gjorde likadant innan han tryckte ned handtaget och stack försiktigt ut huvudet. 

”Stay close to the door.” viskade jag, allt för att göra så lite ljud som möjligt ifall det skulle vara någon utanför. Han gjorde en nickning. 

”I will be right back.” Han gick ut i den svala och mörka natten innan han tyst stängde dörren efter sig. Jag ville ropa hans namn, tvinga honom att stanna kvar härinne och inte lämna mig ensam men jag förblev tyst. Mina fötter backade långsamt bort från dörren medan mina öron lyssnade spänt efter minsta lilla ljud samtidigt som axlarna automatiskt letade sig upp mot öronen. Jag försökte svälja den stora orosklumpen i min hals men den var alldeles för tjock. Mina fingrar var så hårt sammanflätade att de började snabbt att vitna och smärta. Jag stirrade länge på dörren, väntade på att handtaget skulle gå ned och att Harry skulle komma in igen, eller det var det hoppades jag på iallafall. Jag lossade greppet från mina fingrar, kände hur de hade domnat innan jag lade mina armar i kors, bytte position för att få min kropp att bli mindre nervös. 

”Harry, come on.” mumlade jag lågt för mig själv medan min fot automatiskt började stampa otåligt på golvet. Jag ruskade irriterat på huvudet innan jag lät mina fötter ta mig ut från köket och tillbaka till hallen. Jag planerade med att ge mig själv en kort rundtur innan han kom tillbaka så att jag skulle slippa tänka på hur rädd jag faktiskt var. Ljuset från köket lyste upp en bit av den smala korridoren vilket gjorde att jag tydligt kunde se en byrå i mörkt träd bredvid trappan till vänster om mig. Ovanför den låga byrån hängde en spegel med en silverfärgad ram med vackra mönster som hade kunnat vara direkt tagen ur ett medeltida slott. Jämsides befann sig en dörr, förmodligen en garderob. Min blick sökte sig vidare till höger och upptäckte en dörröppning. Försiktigt kikade jag in. Ljuset nådde inte in men jag såg svaga konturer av en soffa. Mina fötter tog mig långsamt och osäkert in. Jag sökte stirrigt omkring mig, försäkrade mig om att det inte skulle stå någon gömd i något hörn även om jag knappt kunde se. Mina armar ville sträcka sig ut och låta mina fingrar leta efter en lampa men jag var medveten om att vi kunde bli upptäcka så jag lät det vara. Min tunga letade sig ut från min mun och fuktade sedan mina torra läppar. När jag kände mig säker på att ingen befann sig i rummet begav jag mig bort mot fönstret som vette ut mot gatan. Jag granskade de gråa persiennerna och bet mig osäkert i läppen samtidigt som mitt pekfinger letade sig fram mot det. Med hjälp av fingret vecklade jag ned en bit på persiennen så att en liten ljus strimma letade sig in i rummet. Jag försökte ta ett djupt andetag men det var hackigt vilket fick mig att desperat svälja mitt saliv för att få bort det obehag som låg över mig. Jag lutade mig fram och lät mina ögon söka över gatorna, omedveten om vad jag letade efter. Hoppades jag på att Harry skulle komma runt hörnet så att jag visste att han kvar? Hoppades jag på min familj hade upptäckt att jag inte var hemma, att de var ute och letade efter mig och att de skulle komma åkandes så att jag kunde springa ut och in i tryggheten? Eller letade jag bara efter för att se om Kevin och hans gäng var i närheten? Kanske lite av varje. Till min besvikelse och lättnad stod gatorna tomma, någon enstaka bil stod parkerad på avsatserna till husen bredvid men annars fanns det inget eller ingen där. Jag sneglade åt vänster, kunde se trappavsatsen som ledde till Harrys ytterdörr och som lindring för mitt oroade sinne så stod det ingen där. En tung suck lämnade min mun. Min kropp ryckte plötsligt av rädsla; orsakade att mitt pekfinger trasslade sig in persiennen och att mina axlar slog hårt i dem så att ett högt ljud spred sig i det tomma huset. Hastigt vände jag mig om när det oväntade ljudet från ett knarrande golvbräde hade nått sin väg in i mina öron. Det egentligen tysta ljudet vrålade i mitt huvud som om någon hade tappat ett helt porslinskåp i golvet. Jag backade tills jag kände hur fönstret tog emot bakom mig medan mina ögon stirrade stint omkring mig. De hade avvant sig från mörkret och att försöka se i det var omöjligt. Mitt hjärta galopperade i takt med mina hackiga andetag. 

”Harry?” ropade jag tyst men fick inget svar tillbaka. Tårar gjorda på rädsla fyllde min bruna iris samtidigt som jag tryckte mig ännu närmre fönstret även om det inte ens fanns en enda luftstrimma mellan mig och glaset. I mitt huvud hoppades jag på att jag skulle kunna glida ut genom väggen och försvinna men verkligheten var alldeles för nära för att jag ens skulle kunna hoppas på att det faktiskt skulle kunna hända. 

”Harry?” Min röst var svagare och var på väg att brista så hans namn lämnade min mun som en svag vindpust. Yttligare ett knarr upprepades i mina öron. Mitt hjärta höll på att hoppa ur bröstet när jag insåg att det kom inifrån samma rum som jag själv var i. Mina knän började darra och benen var inte långt ifrån att vika sig under mig. En lång figur skymtade inom mitt synfält vid soffan i mitten av rummet. Andetagen blev okontrollerbara och min syn började bli sämre medan mitt huvud pulserade av rädsla. Jag ville skrika på hjälp, skrika så att grannarna skulle ha vaknat men jag  var paralyserad. 

”What are you doing?” frågade den igenkända rösten oväntat. Det var som om jag hade glömt av att andas när en lättad suck föll ur min mun medan mina darrande ben knappt klarade av att stå. Jag försökte låta bli att gråta medan Harry närmade mig och desto närmare han kom desto klarare blev alla hans konturer. 

”You scared the shit out of me!” nästintill ropade jag honom i ansiktet samtidigt som jag slog honom hårt på bröstet av irritation innan benen vek sig och jag var tvungen att ta ett hårt grepp om hans arm för att inte falla till golvet. Hans starka händer tog tag om min kropp och drog upp mig så att jag stod stadigt igen. 

”I’m sorry.” mumlade han, verkade omedveten om vad han skulle säga. ”You weren’t in the kitchen so I thought that maybe there was someone who was in here. That’s why I was so quiet.” Jag granskade hans ansikte, visste inte om han hade varit uppriktigt orolig eller om han bara kände för att jaga upp mig ännu mer med sitt smygande då hans röst var tonlös och gjorde det svårt för mig att avgöra vad han tänkte. Hans händer var fortfarande hårt fastklämda på varsin sida om min midja. 

”Did you see anyone outside?” frågade jag istället och rösten bar inte riktigt. Jag försökte ignorera hans händer och det faktum att det kändes tryggt att ha dem där. 

”No. I don’t think they know that we are here.” svarade han och de gröna ögonen vägrade lämna mina. En våg av lättnad sköljde över mig när hans svar mjukt snuddade mina trumhinnor. Hans händer kramade mina höftben och mitt hjärta slog fortare, inte av rädsla den här gången. Hans ögon, mystiska och bottenlösa. Att möta hans blick i mörkret var som rabiata upplevelser och vild hetta och jag insåg att jag var mer nervös än vad jag hade trott. Jag svalde hårt medan min blick flackade från hans ena öga till det andra. Lusten av att röra vid honom tog mig med storm. Smeka den ljusa hyn, känna de starka armarna omkring mig. Jag ville han honom nära trots allt som hade hänt och att ingenting hos honom kändes säkert. Jag vet inte om han kände spänningen eller om han kunde se i mina ögon vad jag tänkte men plötsligt så tog han bort sina händer och backade ett steg ifrån mig. Min puls som hade varit uppe i varv sjönk långsamt medan mina knutna nävar besviket öppnade sig. Skamset tittade jag bort från honom, osäker på om han var medveten om vad jag känt. Jag harklade mig och försökte låtsas som ingenting medan mina fötter tog mig fram mot bokhyllan som stod någon meter ifrån mig. Mina fingrar strök över bokryggarna och trots mörkret kunde jag urskilja olika bokstäver på dem. I ögonvrån såg jag hur han följde mig med blicken när jag långsamt gick jämsides med den långa hyllan. Han inspekterade mina fingrar som vandrade över böckerna, granskade mig från topp till tå. Jag försökte ignorera den värmen hans blick gav mig, medveten om att en kyss hade varit mindre intim. I hans närhet kändes det som om jag lekte med eld. Det var ljust och varmt, kraftfullt och farligt. Jag bet mig löst i underläppen; orsakade att den försvann under min tandrad. 

”I believe that I can drive you hom-..” började han innan han tvärt avbröt sig själv och stirrade ut mot hallen. Ingenting hände, sekunder passerade som kändes som minuter. Han stod blickstilla, verkade vänta på någonting. 

”What’s wrong?” frågade jag och kände hur det började krypa innanför huden. 

”Schhh.” hyschade han och genom dunklet såg jag hur han placerade sitt pekfinger för läpparna. Hans uppförande gjorde mig ännu mer nervös. Min kropp ryckte av förvåning när det höga knackande från ytterdörren ekade genom huset. Jag hann knappt återhämta mig innan Harry tog tag min arm och drog med mig ut till hallen. När min hjärna kopplade vad som var på gång började jag försöka slita min arm ur hans grepp. 

”Don’t hand me over to them.” sa jag desperat med en röst som inte riktigt bar. Han vände sig hastigt om och mötte min blick med en som var svår att tolka. 

”I would never do that.” Han lät nonchalant men det var någonting i hans underton som gjorde att jag visste att han menade det. Jag öppnade munnen men inga ord kom över mina läppar. Plötsligt avbröt han vår ögonkontakt genom att rycka till sig en mörk kavaj som hängde på en krok på väggen. 

”Take off your clothes and put this is on.” sa han bestämt och släppte det mjuka materialet i mina händer. Jag stirrade stumt på honom, vidare till kavajen och sedan upp på honom igen. 

”Are you freaking serious? How can think of something like that now?” frågade jag chockat och tryckte kavajen mot hans bröst. Det blixtrade till i hans ögon vilket fick mig att ta ett ofrivilligt steg bakåt. Han viftade bort mina protester och försök att ge tillbaka hans klädesplagg. 

”We don’t have time for this. Either you trust me or they will get you.” väste han irriterat. 

”Just turn around.” sa jag avhugget efter någon sekunds tveksamhet. I hans mungipor lekte ett knappt synligt leende medan han vände sig om vilket fick mig att muttra svordomar samtidigt som jag drog av mig jeansen. Då hördes ett nytt ilsket knackande på dörren. 

”Open up.” hörde vi någon säga med barsk stämma utifrån. 

”Hurry up.” mumlade Harry och stampade otåligt med foten i golvet. Hela hans kropp följde med i rörelsen och jag förstod på hans kroppsspråk att han ville vända sig om för att hjälpa mig så att det skulle gå fortare. Jag fumlade upp knapparna på min blus och när jag slet av mig den hörde jag hur sömmarna skrek i protest. Jag tog på mig kavajen som doftade av maskulin parfym och upptäckte till min lättnad att klädesplagget räckte en bit ned på låren. 

”I’m done.” flämtade jag. Han snurrade runt innan jag ens hunnit avsluta min mening men stannade upp när han fick syn på mig medan ett nöjt leende spelade på hans läppar. 

”You fit good in my blazer.” Hans komplimang fick mig att himla med ögonen innan han oväntat blev allvarlig. Han slet kläderna ur händerna på mig innan han kastade dem upp för trappan så att de hamnade slarvigt på de mörka upphöjdnaderna. Min reaktionsförmåga var för långsam för att jag skulle hinna reagera när han tog tag i min arm och drog mig in i garderoben bredvid trappan. 

”Stay there until I tell you to come out.” befallde han innan dörren stängdes och det blev tyst.

                                                                                                                                                                                                                                                                
 Hej allihopa! Här har ni kapitel 18. Förlåt för att det tagit sådan tid att lägga upp detta men det har varit så mycket den här veckan, fullt upp varje dag, har inte mått så bra och vänskap mellan några kompisar är lite skakig just nu. Men ber iallafall om ursäkt, hoppas att nästa kommer ut lite fortare. 
Tack för alla underbara kommentarer på förra kapitlet, betyder guld! Hoppas ni kan kommentera på detta med! 
Ha det nu så bra så länge!! :)
xxx
Kommentarer:
2014-07-17 @ 01:55:52
#1: Annie

Det är okej (Y) Du skriver jättebra! Jag blir värsta nervös när jag läser ju ;)

2014-07-22 @ 23:51:00
#2: Sofia

Super bra som vanligt! Fast det blir ju bara mer och mer spännande vilket gör att jag längtar ännu mer efter nästa del! Men du är otroligt duktig! :)

2014-07-23 @ 18:17:01
#3: Anonym

asså du är sjuukt duktig! blir jätte glad varje gång jag ser att ett nytt kapitel kommit ut! det här kapitlet var en av de bästa hittills. fattar inte hur på kommer på allt! du kan nog gissa hur mycket jag längtar tills nästa del!

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: