imagineonedirection

 

När Harrys snabba steg förde honom längre ifrån mig fick det mig att vilja skrika efter honom, få honom att komma tillbaka då jag var rädd för att vara själv efter den skräckfyllda händelsen. När hans långa gestalt försvann bakom byggnaden och inte längre syntes fick det min haka att börja rycka våldsamt. Hans skarpa ton hade sårat mig. Jag visste att det var mitt egna fel, att jag själv hade utsatt mig för den hemska situationen men att han blev arg gjorde mig ännu mer upprörd. Jag behövde inte hans aggressiva skällsord, men tanken på att han hade hjälpt mig fick en gnutta värme att långsamt ta form inuti mig. Hade han inte kommit vet jag inte vad min kropp hade utsatts för. Den obehagliga tanken fick rysningar att gå längs min mörbultade rygg som hade flugit in i väggen med en kraftig fart ett flertal gånger. En sorgsen suck lämnade mina torra läppar och mina fuktiga kinder blev kalla utav vindarna som svepte förbi. Jag höjde min blick som omedvetet hade fart ner i marken. Oroligt lät jag mina ögon titta sig skrämt omkring i min mörka omgivning, insåg att jag var ensam och att Ben kunde komma tillbaka. Jag rättade hastigt till mina kläder och drog med mina fingrar under ögonen, försäkrade mig om att mascaran inte runnit sig väg längs mina kinder och orsakat svarta streck. Mina darrande händer tog upp min mobil innan jag försökte knappa in numret till taxibolaget. Telefonen lyftes mot mitt öra och den kalla skärmen som nuddade min hud fick mig att rysa. Långsamma toner hördes i luren medan jag tog djupa och hackiga andetag, försökte desperat sopa bort de spår som syntes efter det som hade hänt. 

... 

 

From: Jenna banana - 01.27

Message: Claire, where are you? x

 

Mina utmattade ögon läste de få orden som var uppradade på min mobil innan jag irriterat skakade på huvudet och slängde den tvärs över rummet. Dess hårda material studsade i golvet och den upplysta skärmen blev svart. Tanken på vad som hade hänt mellan mig och Nate fick mig att må illa. Trött slängde jag mig tungt på den annars mjuka sängen men som nu kändes hård och kall mot min kropp. Jag lade mina armar över varandra, lät mina händer placeras på dem; gav mig själv en lång kram medan min haka började rycka och mina ögon att tåras. Jag knep hårt ihop dem, försökte tränga ute händelsen, men de hemska bilderna spelades upp i mitt huvud och påminnelserna från de sträva beröringarna över kroppsdelar på min kropp fick mig att bli kall och återigen att öppna mina ögon. En sorgsen suck lämnade min mun, lät min blick fördjupa sig in i det vita taket. Dess ljusa yta blev strax suddigt efter de tårar som på nytt letade sig fram. Hundratals känslor flög vilt omkring, skapade oreda i min stressade och otrygga kropp. Känslan utav oro, ledsamhet, ensamhet och känslan utav mobjudelse, tryckte som en stor sten över mitt bröst; fick min andhämtning att bli häftig. De vidriga beröringarna fick mig att känna mig anskrämlig vilket fick mitt huvud att ryskas i hög fart; försökte få bort de negativa tankarna mot mig själv. Det plötsliga ljudet från något hårt som träffade min fönsterruta fick tankarna att lämna mitt huvud, min kropp att hastigt sätta sig upp i sängen och mitt hjärta att skena iväg. Jag tittade skrämt mot fönstret vars yttre var mörkt utav den kalla natten. Mina händer kramade hårt om min bara knän medan mitt hjärta slog hårt och fort innanför bröstet. De häftiga andetagen som tidigare hade lämnat min mun upphörde och jag väntade spänt på nästa ljud men som inte kom. Mina tänder bet nervöst i min underläpp, funderade på om jag skulle resa mig upp och titta ut innan jag hastigt skakade på huvudet; bestämde mig för att det inte var någonting. Jag reste mig försiktigt upp innan jag tog av mig den tajta toppen jag burit under kvällen. Mina händer kramade hårt om det mjuka materialet men som nu kändes strävt i handflatorna medan mina ögon studerade plagget som om den vore gjord på smuts. Ursinnigt slängde jag den i ena hörnet utav rummet då den påminde mig om vad som hade hänt. Jag stirrade frustrerat på den, omedveten om jag skulle behöva kasta den för att aldrig behöva påminnas om händelsen igen. Jag försökte skaka av mig mina känslor medan jag tog på mig det vanliga linnet som jag brukade sova i. Det gråa materialet var skönt mot min kalla hud vilket fick en lättad suck att rymma sin väg mellan mina läppar. Jag lät mina händer dra genom mitt tjocka hårsvall, försökte desperat få bort de trotsiga tovorna innan jag satte upp det i en slarvig hästsvans. Min kropp reagerade i en överdriven ryckning när ännu en gång det hårda ljudet lät mot min fönsterruta. Mitt hjärta började återigen att slå fortare i bröstet, fick min panik att växa och oron att intala mig om att det var Ben som hade förföljt mig och tagit reda på mitt boende. Kraftiga darrningar uppstod i mina händer och mina häftiga andetag orsakade yrsel medan min haka automatiskt började att vibrera utav mina stressade nerver. Jag försökte desperat att svälja bort den envisa och hårda klumpen som tryckte i min hals medan mina bara fötter tog mig långsamt över den ljusa trägolvet. Rädslan växte ikapp med stegen jag tog som förde mig närmre fönstret som hade blivit fuktigt och dimmigt då det var kallt ute. De vita gardinerna som hängde långt ner på golvet lät jag min kropp gömma sig bakom samtidigt som desperat försökte få ordning på mina häftiga andetag. Efter funderingar, som hade känts som evigheter men som endast yrt omkring i mitt huvud i några enstaka sekunder, lutade jag mig försiktigt fram för att få syn på vem eller vad som kunde dölja sig i min trädgård. Min ena hand kramade hårt om det tunna tyget min gardin var gjord av samtidigt som den stora stenen, som låg över mitt bröst, bara blev tyngre och tyngre. Mina ögon sökte skräckslaget över trädgården, hoppades på att det inte skulle vara någon där förutom min egen inbillning men det gick inte att undvika den långa gestalten som stod på det mörka gräset som var upplyst utav det starka ljuset ifrån mitt rum. Mitt hjärta sjönk till botten utav min kropp och lättnaden som sköljde över mig fick mig att vilja brista ut i gråt. Min ena hand letade sig snabbt upp till handtaget till mitt fönster och öppnade det i en hastigt fart. 

”Harry, you scared the shit out of me!” viskade jag högt, skällde ut honom för att han hade att skrämt mig medan förvåning prydde min röst då jag aldrig hade kunnat tänka mig att han skulle stå där. Han tittade skamset ner i marken och de gröna ögonen jag sökte efter kunde inte synas från det avstånd vi hade mellan oss. 

”What are you doing here?” frågade jag istället, lät mina händer leta sig upp mot mina armar innan de varsamt smekte dem i ett tappert försök att få upp värmen då den kalla luften var sträv mot min nakna hud. Han höjde sitt huvud innan han ryckte omärkbart på sina axlar. 

”We need to talk, I guess.” sa han nonchalant. Jag himlade trött med ögonen, medveten om att han var som han var men ändå kunde jag inte låta bli att vara förvånad med tanke på att han hade tagit sig hem till mig. 

”Uhm..” började jag, inte riktigt säker på vad jag skulle svara. Mina ögon vandrade förvirrat mellan honom och de olika föremålen som syntes utanför mitt hus. ”Do you want to come in?” prövade jag tveksamt. Min fråga fick honom att hastigt nicka till svar, utan tecken på funderingar. 

”Yeah. Will you open the front door?”

”Yes.. Or no!” utbrast jag, avbröt honom i hans pågående steg mot ytterdörren. Hans förvirrade ögon träffade mina, osäker på vad han skulle göra. ”Climb the ladder or else my parents will wake up.” Jag pekade på stegen som var bredvid mitt fönster innan han nickade förstående; lät sina händer dra sig upp närmare mitt fönster. Jag backade långsamt samtidigt som jag kände hur mitt hjärta började slå fortare. Tanken på att han snart skulle vara inne i mitt rum där jag stod i endast pyjamas shorts och linne gjorde mig nervös. Jag snappade fort åt mig min munktröja, som låg slängd över skrivbordet, och drog den över mina armar för att dölja dem; fick mig att känna mig bekvämare med tanke på sällskapet. Harrys vilda lockar dök upp bakom fönsterkanten innan det hjärtformade ansiktet och de djupa ögonen dök upp inom mitt synfält. Hans stora händer kramade tag om fönsterkarmen innan han tryckte upp sin muskellösa kropp och drog sig in i mitt rum. Jag tittade beundransvärt på de stora armarna, de långa benen och det släta ansiktet. 

”So what did you want to talk about?” frågade jag, försökte dölja det faktum hur nervös jag var vilket fick min röst att låta kaxig och nonchalant. När den snäsiga tonen nått sin väg in i hans trumhinnor sjönk hans axlar medan han drog med sin hand genom håret; försökte desperat få bort de få lockar som letat sig fram mot hans ansikte. 

”I didn’t mean to sound like th-..” Han avbröt min förklaring till den otrevliga attityden jag använt med ett ruskande på huvudet. 

”I’m sorry Claire.” Hans genomborrande blick och ursäktande ansiktsuttryck fick min mun att stumt öppnas på glänt, förvånad över det faktum att han bad om förlåtelse. 

”You don’t have to be sorry.” informerade jag och ruskade på mitt huvud medan jag höjde min hand och snuddade vid hans arm men den plötsliga beröringen fick honom att hastigt backa undan och min hand att skamset dra sig tillbaka. 

”Well I am." Hans ton var irriterad, som om det var fel utav mig att säga att han inte behövde be om ursäkt. "I was yelling at you like a.." han avbröt sig själv, fortsatte att frustrerat dra sin hand genom de tjocka lockar som vilade på hans huvud. Jag avfyrade ett leende, hoppades på att han skulle besvara det så fort det nått hans gröna iris men hans ansikte utstrålade frustation och irritation. Mina tankar låg som en tjock dimma innanför mina tinningar, omedveten om jag skulle fortsätta le för att lätta upp stämningen eller fortsätta nedstämt med den tunga känslan som låg i luften. 

”It was my own fault Harry.. I let him go away with me.” De få meningar jag uttalade, endast som viskningar, fick den obehagliga känslan och återigen växa till liv i min kropp och min haka att okontrollerat att darra. I ögonvrån kunde jag se hur Harrys ögon studerade mitt ansikte; orsakade att jag kände mig obekväm och löjlig över hur jag reagerade. Min hand for hastigt upp, placerades över min haka för att förhindra det våldsamma darrningar som uppstod, hindra att det syntes. 

”Uhm..” började jag, medveten om att min röst var på väg att brista vilket fick mig en desperat harkling att lämna min mun. ”And I just want to thank you for helping me from.. whatever that could have happened.” Jag ruskade lätt på mitt huvud så att några få hårstrån släppte från min tofs samtidigt som ett förtvivlat och skamset leende prydde mina läppar. En besvärad rynka hade letat sig upp i Harrys panna och hans oroliga ögon utforskade mitt ansikte; verkade omedveten om vilka hans handlingar skulle vara. Min trötta och ängsliga kropp var beroende utav närhet och trots den obekväma situationen om att han stod i mitt rum så kändes det som en lättnad att inte få vara själv. Harrys plötsliga harkling fick mig att hastigt titta upp, studerade de mjuka dragen och hans vita tandrad som bet löst i hans underläpp. 

”Does your parents know?” Hans tveksamma fråga fick mig att hastigt skaka på mitt huvud. 

”No they don’t.” svarade jag medan mina fingrar klamrade sig fast med varandra och klämde nervöst på händerna. ”I don’t want to worry them about this.” Han nickade långsamt; lät sina ögon studera mitt golv som om han letade efter någonting att avsluta konversationen med. Efter vad som kändes som flera minuter tittade han återigen upp och lät möta mina ögon. 

”Well maybe you should tell them Claire, so that they know about this. What happened to you is dangerous and of course effects you.” påpekade han och trots att hans röst var förvånansvärt mjuk kunde min redan uppjagade och känsliga kropp inte undgå att plötsligt bli irriterad över att han talade om för mig vad jag skulle göra, som om jag inte förstod det själv. 

”Harry I know that it effects me, my mind and body are like a freaking mess right now. I will not tell my parents that’s it. So don’t tell me what to do, I can take care of myself.” påpekade jag strävt, förvånad över min egna ton. Även om jag var medveten om att mitt beteende var fel och mina handlingar dumma så föll inte tanken på att be om ursäkt in. Harrys ansikte hårdnade och de gröna ögonen som för bara några sekunder sedan utstrålat oro mörknade. Hans nävar var hårt spända och jag kunde tydligt se hur frustationen intog hans kropp. Medan hans långa gestalt förde sig några centimeter närmare mig fick det min irritation att långsamt släppa; istället tog nervositeten över samtidigt som jag backade undan de få centimetrarna för att återfå samma distans mellan oss igen. 

”Sorry for trying to help you Claire. And if you’re so good at taking care of yourself, then you shouldn’t have been needing my help when that thing happened.” Han höjde sitt pekfinger och hans påpekande fick det att göra ont, vetandes om att vad som helst att kunnat hända om inte Harry hade dykt upp. 

”I’m sorry.” mumlade jag lågt, försökte stänga inne den sorgsna ton som låg över min röst. En högljudd suck letade sin väg in genom mina trumhinnor; orsakade att jag slöt mina ögon. 

”I don’t even bother to care. I shouldn’t have come. Bye Claire.” svamlade han snabbt fram, knappt hörbart. Förvånat tittade jag upp, försökte återskapa vår ögonkontakt men som han vägrade tillåta att ske. Jag ville få honom att stanna kvar; ångrade genast att jag hade varit otrevlig även om jag gärna hade fortsätt att vara det, allt för att få ut den aggressivitet som tryckte inom mig. 

”Bye.” svarade jag tomt istället för att låta de påträngande protesterna lämna min mun. Hans hand drog vant bak sina lockar innan hans ben förde honom fram över mitt rum för att återigen sa sig ner till min trädgård. Jag följde honom diskret med blicken när hans långa gestalt försvann över tomten och vidare mot sin bil innan jag bestämt stängde mitt fönster och lät mina förtvivlade tårar strömma nerför mina kinder.

                                                                                                                                                                                                                                                                

Så, här kommer då kapitel 13, mer än en vecka senare.. Förlåt för det men det är så mycket nu i skolan innan sommarlovet speciellt i gymnasiet då presentationen sitter ännu högre! Men förhoppningsvis så blir det bättre under lovet. 

Tack för kommentarerna på förra kapitlet, blir JÄTTEglad! Kepp up the good work haha, skulle bli jätteglad om ni kunde kommentera på detta också!

Ha det nu så bra så länge! :)

xxx