imagineonedirection

 

Med ljudet utav mina boots som pressades mot stengolvet gick jag min väg över den tomma och ändlösa korridoren för att ta mig till trappan så att jag skulle kunna ta mig upp till tredje våningen där aulan låg. Mina fötter rörde sig fort då jag hade lyckats bli försenad efter att jag ännu en gång fått lämna min syster Farrah på dagis. Min arm, som slängdes fram och tillbaka längs min kropp, lät jag höjas för att jag skulle kunna syna klockan runt min handled. Aulan skulle öppna om bara några enstaka minuter. Rektorn skulle hålla ett informationstal då det om bara några veckor inväntades ett långt och välförtjänt sommarlov. Mina steg som jag hade tyckt var snabba ökade yttligare i hastighet medan jag svängde upp mot trappan som skulle leda mig upp mot aulan. De långa trappstegen och den snabba takten fick mig att bli andfådd, min hals att börja svida och sukta efter vatten. När mina trötta ben lyckats ta sig upp möttes jag av en folksamling av elever som stod och väntade på att få komma in i aulan. Det höga bruset ifrån deras munnar hittade sin väg in till mina trumhinnor och orsakade surrande ljud. Mina ögon sökte desperat efter de två trygga personerna som jag alltid umgicks med, Nate och Jenna. Även om jag och Nate inte hade pratat på två dagar, sedan i lördags, så kunde jag inte annat än att tro på att det var bortglömt. Trots mina förhoppningar så var jag fullt medveten om att han inte hade gjort det men den negativa tanken var någonting jag försökte glömma och vilket jag också hade lyckats med tills jag hade tagit ett kliv in genom skolportarna och tagit mig närmare aulan. Jag ställde mig automatiskt på tårna, hoppades på att jag skulle se över de långa kropparna men förgäves. En trött suck lämnade min mun innan jag tog beslutet och ursäktade mig fram mellan eleverna. Några tittade irriterat på mig när jag trängde mig fram medan andra artigt flyttade på sig så att jag kunde komma förbi. 

”Excuse me.” mumlade jag många gånger fram medan mina ögon fortfarande sökte efter mina vänner, hoppades på att jag snart skulle finna dem och att den stora, nervösa stenen skulle försvinna från mitt bröst så fort jag mötte Nates bruna ögon. 

 

...

 

Trött vandrade jag ut från aulan, tätt efter alla andra elever som verkade vara lika trötta som jag efter rektorns oändligt långa tal som endast hade bestått utav läsårets gång som ingen egentligen brydde sig ett skvatt om. En lättad suck for ur min mun när den svala luften, utanför den stora aulan, slog mot min varma hud. Jag samlade mitt tjocka hårsvall i händerna och lade de mjuka hårstråna över min ena axel. Jag kände mig ensam bland eleverna vars munnar lämnade högljudda skratt och glada toner vilket orsakade att jag snabbt tog upp min mobil och klickade mig in på olika sidor för att verka upptagen. Min tumme drogs längs med skärmen, bläddrade upp och ned i mitt fotoalbum; hoppades på att jag skulle hitta någon bild som för några sekunder kunde väcka min uppmärksamhet. När folksamlingen efter en stund började skingras blickade jag diskret och nyfiket upp. Ett leende skymtades på mina läppar när jag till min glädje upptäckte Jenna som stod nära den vita väggen och klickade, precis som jag, på sin egna mobil. Min ena arm for upp i luften och jag vinkade hejdlöst fram och tillbaka; hoppades på att få samma lyckliga min tillbaks men till min besvikelse så verkade jag vara svår upptäckt. Mina fötter ändrade riktning och började istället röra sig mot det håll Jenna var. Mitt huvud vreds från sida till sida, letade efter Nate men han syntes inte till. Plötsligt började jag känna hur nervositeten intog min kropp, medveten om att Nate hade kunnat övertala Jenna att bli lika arg på mig också. Även om jag visste att han inte var en sådan person som skulle göra något sådant så var det ändå svårt att slå bort den negativa och otrygga tanken. 

”Hey.” sa jag och stannade framför henne. Den glada tonen som skulle lämnat min strupe blev istället till ett osäkert pip. Hon tittade överraskat upp från sin mobil och till min lättnad spred sig ett leende över hennes läppar. Bekymmerslöst suckade jag med ett lika brett leende. 

”Hey Claire.” sa hon, lät sin mobil landa i hennes ena jeansficka innan hon sträckte fram sina armar och drog in mig en kort men varm kram. ”Why didn’t you answer my text?” Hennes hastiga fråga fick mina ögonbryn att rynkas. 

”Which text?” 

”The one I send the night between saturday and sunday, when you and Nate..” Hon avbröt sig själv medan hon petade nervöst med sina fingrar under hennes målade naglar. ”..got a bit angry on each other.” Det sista sa hon med tveksamhet som om hon inte visste hur hon skulle få fram det för att det inte skulle låta illa eller påverka mig. Mitt sinne letade sig tillbaka till lördagen. Bilder från när Harry retade upp Nate och berättade, enligt honom, att vi var ”all over each other” fick mig att fnysa innan resten utav kvällen spelades upp. När Nate blev arg, lämnade mig ensam vid baren, när jag gick iväg med Ben, när Harry räddade mig från den hemska situationen jag själv utsatt mig för, tills när jag kom hem, fick Jennas sms och när Harry besökte mitt rum.

”Oh that text.” sa jag bara, försökte visa mig obrydd om de andra tankar som prytt innanför mina tinningar samtidigt som jag försökte samla dem och få tillbaka dem i sina gömda vrår i mitt huvud. ”I’m really sorry, I forgot to answer. Where is Nate?” Jag svamlade fort fram mina meningar vilket fick henne att hastigt ruska på sitt huvud, som i ett försök att få in det jag hade sagt innan hon återigen mötte min blick.

”He is here somewhere. He stopped to talk with one of his friends but I bet he is coming soon.” berättade hon och lät sina ögon utforska omgivningen, försökte se om hon kunde se honom bland de elever som fortfarande var kvar men när hon återigen tittade på mig förstod jag att hon inte hade sett honom. 

”How is things going on between you two? I didn’t dare to ask him.” Ett lågt fnitter lämnade hennes mun efter hennes sista mening innan hon skakade på huvudet och blev allvarlig igen. ”Have you talked to him?” Jag ruskade på huvudet åt hennes fråga så att min långa lugg smekte mina tinningar och kinder. 

”No I haven’t. I wanted to talk to him about this face to face.” svarade jag innan en tung suck for ur min mun och min blick for ner i marken; började fundera på hur jag skulle lösa den tråkiga situationen mellan mig och min bästa vän. 

”Well here is your shot because here he comes.” Hennes ord fick mig att hastigt titta upp och inse att hennes blick var klistrad bakom min axel. Jag for hastigt runt och mötte Nates hasselbruna ögon. Jag såg tydligt i dem att han hade upptäckt mig för länge sedan då hans ansikte var hårt och sammanbitet. Nervositeten började på nytt att krya fram och sopa bort de glada och positiva tankarna. Han stirrade på mig med ett par ögon som såg ursinniga ut och jag kunde känna hur hans stirrande gav mig en hård örfil. Mina axlar var uppdragna upp till öronen och jag väntade spänt på ett års utskällning men ingenting hände förutom en kort nickning till oss båda. Jag andades tungt ut då jag omedvetet hade hållit andan i de få sekunder det hade tagit för honom att komma fram till oss. 

”Hey.” sa jag försiktigt, försökte le men hans ansikte förblev stelt. Ännu en gång avfyrade han en kort nickning då det verkade vara svårt för honom att svara på min enkla hälsning. Irritationen började sakta men säkert att leta sig fram ur sina vrår i min kropp på grund av hans korta och stela beteende men som jag desperat försökte att stänga inne då jag var medveten om att det var jag som var boven i dramat och att jag själv hade satt mig i den här situationen. 

”I’m sorry.” suckade jag istället för att låta en spydig kommentar lämna min mun. Mina axlar sjönk och jag letade förhoppningsfullt in i hans ögon; hoppades på att han skulle förlåta mig för att hålla en hemlig för honom.

”I was really stupid who didn’t tell you about Harry but I didn’t know how to.” Jag tog ett djupt andetag, försökte samla mina tankar. Jag hoppades på att han skulle avbryta mig, säga någonting i stil med att allting var okej och att vi var vänner, att allt var förlåtet men han förblev tyst. 

”Either way, it’s a bad excuse..” Hans instämmande nickning avbröt min mening, fick mig att vilja himla med ögonen men jag avstod. ”..I should’ve told you. Can you please forgive me. We haven’t been talking for two days and it feels like years. I want us to be friends Nate.” Min sista mening verkade få honom att reagera då hans ögon genast såg vänligare ut. 

”We are still friends Claire. I’m just disappointed because I thought that you could tell me everything. You don’t have to be afraid to tell me things.” påpekade han och jag ville genast protestera, berätta för honom att jag kunde berätta allt för honom och att han kunde berätta allt för mig men när hans ögon plötsligt spände sig in i mina igen fick det mig att låta bli. 

”But right now I don’t feel like talking to you because.. Yeah, I’m still disappointed and that’s it.” Hans meningar fick mig att sucka samtidigt som jag hoppades på att Jenna skulle kliva fram och stå på min sida, säga ifrån och berätta för honom hur löjligt hans beteende var men jag var medveten om att hon inte skulle göra det då hon inte villa lägga sig eller orsaka en större konflikt. 

”And when are we going to talk to each other again?! When are you going to stop being disappointed and realize that people make mistakes?!” utbrast jag upprört. Hans ögon vidgades, uppenbarligen förvånad över min höga ton men jag kunde inte bry mig mindre, jag ville bara att den här konflikten skulle ta sitt pick och pack och gå. Det brände innanför min ögonlock och tårar hotade med att tränga sig fram men som jag envist kämpade med att hålla inne. När förvåningen lämnat hans bruna iris ryckte han nonchalant på sina axlar, som om mina ord inte berörde honom även om jag tydligt kunde se hur även han började bli upprörd över situationen men jag visste också att han var besviken och det skulle han fortsätt att vara ett tag till. 

”I don’t know Claire. But right now I don’t feel like discuss this anymore.” Med de bestämda orden vände han sig om, lämnade mig och Jenna kvar, medan han lät sina ben ta honom nedför trapporna. En besviken suck lämnade min mun samtidigt som jag ruskade löst på huvudet, omedveten om vad jag skulle säga eller vad mina handlingar skulle vara. Det enda jag visste var att jag var ledsen och upprörd, och att det enda jag ville ha var en trygg och varm kram ifrån min bästa vän igen. En liten hand placerades på min axel och smekte den långsamt vilket fick min kropp att reagera med en ryckning av den plötsligt beröringen. Jag vände mig om och såg hur Jenna försökte sig på ett leende, försökte få mig att le tillbaka men luften var alldeles för tung och obekväm. 

”He will forgive you Claire. He is just a bit stubborn.” påpekade hon mjukt. 

”I know.” mumlade jag, visste att hon hade rätt men ändå kunde jag inte låta bli att vara ledsen. ”You can go to him if you want to, I want to be alone for a while.” sa jag och mina ord lämnade min mun som en hård befallning istället för ett enkelt förslag och påpekande. Jag ville be om ursäkt för min hårda ton men orken fanns inte där och till min lättnad så verkade hon förstå då hon återigen log. 

”I understand. See you in class?” Hon höjde frågande på sitt ögonbryn vilket fick mig att hastigt nicka till svar. 

”Yeah, see you in class.” svarade jag vilket fick även henne att nicka innan hon vände sig om och började gå i samma riktning som Nate hade gjort. Mina händer for upp mot mitt huvud och gjorde hårda cirklar på mina tinningar, försökte få bort den huvudvärk som vår konflikt hade orsakat. Mina tänder tog ett löst tag om min underläpp, ångrade genast att jag hade ljugit för Jenna då orken till att fortsätta skoldagen var som bortblåst.

                                                                                                                                                                                                                                                                

Här har ni kapitel 14! Förlåt för att det tagit sådan lång tid men ni vet anledningen.. Men nu är det sommarlov och då ska uppdateringen bli bättre! 

Tack för kommentarerna på förra kapitlet, blir jätteglad!! Och även om det tog lång tid innan detta kom upp så hoppas jag ändå att ni kan kommentera lika bra på detta!

Ha det nu så bra så länge!

xxx