imagineonedirection

 

Bussen flög över den gropiga vägen den mörka sommarnatten. Paret som satt på två gråa säten skumpade upp och ner så att deras fem månaders gamla bebis började gråta. Kvinnan som hade den lilla bebisen i sin varma famn vaggade henne fram och tillbaka samtidigt som hon hyschade henne. Den bleka mannen på sätet bakom dem lutade sig fram och placerade sina händer på deras nackstöd. Han flackade med sina uppspärrade ögon mellan paret och sedan ner på bebisen. 

”Keep the baby quiet.” väste han. Den bleka mannens andedräkt stank utav rök och alkohol vilket fick paret att bli illamående. Maken gav mannen en sträng blick vilket fick honom att luta sig tillbaka i sitt eget säte. Han vände sin blick mot sin fru och lade en trygg arm kring hennes axlar medan han mjukt klappade deras lilla dotter på sidan. 

”Mark.. For how long are we going to sit in this bus?” frågade frun tyst medan hon tryckte deras barn mot bröstet och gav henne tröst. Mark tittade ut över den knappt fulla bussen innan han löst ryckte på axlarna. 

”Maybe about an hour or so Laura.” svarade han samtidigt som han försiktigt smekte hennes arm. Hon nickade och smekte sin dotters kind med sin lediga hand innan bussen plötsligt tvärstannade. Paret for hastigt fram mot sätet framför dem vilket fick bebisen att komma i kläm mellan sätet och Laura. Mark slog huvudet i det hårda sätet vilket fick det att långsamt börja blöda i hans panna medan deras dotter ännu en gång brast hon ut i gråt. Laura och Mark tittade chockat på varandra. 

”Are you okay?” frågade de båda i mun på varandra. Mark nickade hastigt till svar innan Laura placerade sin hand på hans öppna sår.

”You are bleeding.” mumlade hon tyst.

”I’m fine.” svarade han och tog ömt bort hennes hand innan de båda tittade ner på sin dotter som också verkade må bra förutom att hon grät. Människorna som satt på bussen tittade sig förvånat omkring och sedan fram mot busschauffören som hade ställt sig upp. 

”There is someone on the road.” sa han med barsk röst med sin blick riktad mot framrutan. Paret och de andra i bussen gjorde likadant. Bussens ljus lös upp en kille som stod med blicken ner i marken. Laura försökte desperat att hyscha deras barn medan busschauffören klev ur fordonet och vidare ut på vägen där killen stod. Mark granskade de båda gestalterna och strax hörde alla tydligt hur chauffören frågade om han var okej. Plötsligt föll chauffören ihop på marken vilket fick en kvinna längre fram att brista ut i ett skrik. Med uppspärrade ögon tittade de på killen som nu hade riktat ansiktet upp där ett flin lekte på hans läppar. Oroliga röster ropade högt om att de måste lämna bussen. Laura tittade ut genom fönsterrutan och såg hur mörka gestalter rörde sig ut från skogen. 

”What’s happening Mark?” frågade hon med en darrande röst innan de plötsligt hörde hur någon tog sig upp på busstaket och började gå däruppe. 

”There is more of them!” utbrast en kvinna längre bak i bussen. Alla fokuserade sina blickar uppåt och Mark kramade beskyddande om som sin frus axlar medan han bet sig hårt i underläppen. Lauras hjärta slog hårt i hennes bröst och deras dotter flackade sin blick mellan sina föräldrar, vars ögon utstrålade oro. Stegen tystnade och det enda som hördes var passagerarnas flämtande andetag. 

”They have left.” sa den bleka mannen lättat bakom dem innan Laura tittade ut genom sin ruta och inte längre såg gestalterna. Hon nickade långsamt sitt huvud medan hon andades ut och kramade om deras dotter. 

”What was that?” frågade hon, fortfarande med rädsla och chock i rösten. 

”I don’t know. But we need to get out of here.” svarade Mark innan två händer plötsligt bröts igenom taket ovanför hans huvud och drog honom upp igenom taket. 

”MARK!” skrek Laura efter honom och stirrade upp mot hålet i taket där han hade försvunnit och det enda som syntes var den klara himlen. Människorna på bussen började skrika och resa sig upp från sina säten för att ta sig därifrån. Tre killar klev in i bussen, ställde sig i mittgången och tittade nöjt på de rädda människorna. En kvinna försökte panikartat att klämma sig förbi dem men istället tog killen till vänster tag i henne och höll ett säkert grepp om hennes hals. Lauras tårfyllda och rädda ögon tittade skrämt på de tre killarna medan hon tryckte sin dotter mot sin bröst. Killen som höll om kvinnans hals vred hennes nacke drastiskt åt höger så att ett tydligt knakande ljud hördes innan han släppte så att hon föll till golvet. Nöjda flin placerades på deras läppar innan de tittade återigen på det rädda folket. 

”Let’s eat boys.” sa killen lekfullt i mitten innan de började attackera de som satt längst fram. Skrik utav smärta, rädsla och panik for igenom Lauras trumhinnor. Hon gav sin dotter en mjuk puss på hennes panna medan tårarna hejdlöst rann nerför Lauras kinder. Hon visste att ingen kunde räddas, alla skulle dö inklusive hon. Med darrande händer placerade hon sin dotter på golvet vid sina ben och tog fram en ljusrosa filt ur väskan hon hade bredvid sig. 

”You need to be quiet honey.” viskade hon med gråten i halsen innan hon placerade filten på sin dotter och sköt henne längre in så att hon hamnade under sätet framför henne så att hon inte skulle synas. Laura rätade sig hastigt upp och insåg snabbt att den ena killen hunnit fram till henne. Hon hann bara se de blåa och kalla ögonen innan hon fick uppleva en smärta så stark att hon var tvungen att skrika. Sedan blev allting svart.

 

...

 

”999, what’s your emergency?”

”It is a bus in the middle of the road.”

”What has happened?”

”The engine was on fire, me and my husband succeeded to shut it down.”

”Did it crashed?”

”No. It’s in the middle of the road.”

”Is there anyone in the bus?”

”No, just a lot of blood.”

”Are you sure?”

”Yeah.. No! We found a baby crying under one of the seat.”

”Where are you?”

”One hour from London. Road 27.”

”Wait there, we will send someone to you.”

                                                                                                                                                                                                                                                                

Här kommer då prologen till Through the dark, hoppas ni tycker om den!

Vill väldigt, väldigt gärna att ni kommenterar och säger vad ni tycker osv. Eftersom jag inte är så van att skriva just den här typen utav berättelser som jag kommer att göra nu så skulle jag verkligen uppskatta om ni kunde kommentera vad ni tycker, vad som skulle kunna göras bättre, helt enkelt vad som helst. När ni har kommit upp till ett x antal kommentarer så lovar jag att kapitel 1 kommer att ramla in. Hoppas nu att ni tycker om den haha! Ha det så bra så länge! :)

xxx