imagineonedirection

 

Harry stannade bilen vid den smala trottoaren, inte långt ifrån ingången till min tomt. Jag knäppte tveksamt loss mitt säkerhetsbälte, medveten om att den långa bilfärden hade lydigt under tystnad och situationen hade blivit mer än pinsam vilket hade gjort att jag bara ville gå av. Jag sneglade över mot den långa pojken som satt med sina händer, hårt kramandes om ratten medan hans gröna ögon fokuserade på det runda materialet. En djup och koncentrerad rynka syntes i hans annars släta panna, tydde på att oredan i hans huvud var stor. Omedveten om vad jag skulle säga för avbryta den tjocka isen som hade lagt sig som ett täcke över oss, skruvade jag mig diskret i sätet medan min ena hand kramade hårt om min lilla väska. 

”So..” började jag, men mitt ord lämnade min mun endast som en viskning vilket inte fick honom att reagera. Min tunga fuktade desperat den torra fasaden som lagt sig över mina läppar. Jag tog ett djupt andetag, lät aromen utav Harrys doft smeka mitt luktcenter och fylla mina lungor innan jag diskret blåste ut. ”Well, thanks for today.” sa jag och ryckte lätt på mina axlar, hoppades på att den lilla ryckningen skulle stötta bort det pinsamma som vilade i luften. Mina tänder gnagde nervöst i min läpp medan jag studerade honom, väntade på en reaktion men hans ögon förblev kvar i ratten utan att han rörde en min. En trött suck lämnade min mun, omedveten om vad jag skulle säga därnäst. Jag lät min hand leta sig ner mot dörrhandtaget, lät den vila där en stund, fortfarande väntandes på en reaktion men utan att få respons öppnade jag dörren och klev ur bilen. Luften som hade blivit kall under kvällen fick mig att huttra och den kyliga vinden som drog förbi stack mina ben som vassa knivar. Jag vände mig försiktigt om då min hand greppade tag om toppen på bildörren. 

”Well, bye then.” sa jag tveksamt, ovetande om jag ens skulle säga någonting överhuvudtaget. Men mina plötsliga ord fick honom att reagera och hans huvud att vändas åt mitt håll. Hans ögon flackade mellan de olika vrår i mitt ansikte innan de for ner mot min hals; fick honom att skaka på huvudet. Besvikelsen som hade nått hans ögon innan hans blick lämnat mig, fick en förvirrad rynka att invadera min panna; undrade hur det egentligen såg ut. Min lediga hand for automatiskt upp mot min hals, smekte den platsen hans läppar varit pressade mot och där ömheten hade börjat ta fart. 

”Bye.” sa han bara medan han vände sitt huvud i motsatt riktning från mig, lät sina ögon återigen studera ratten. En tung suck rymde sin väg mellan mina läppar medan jag nickade, säker på att jag kände mig besviken på hur han betedde sig. Min hand tryckte lätt på dörren, lät den stängas med en diskret smäll innan han startade motorn och körde bort från mig. Den svarta bilen försvann längre bort och när den var utom mitt synfält vände jag mig om och började gå mot ytterdörren. 

 

...

 

Fortfarande med förvirrande tankar som seglade omkring innanför mina tinningar, gick jag ovisst fram och tillbaka i mitt sovrum. Kvällen hade blivit bättre och bättre desto senare det hade blivit tills vi hade kommit till parken. Påminnelsen om beröringen från hans läppar fick min hud att knottras utav välbehaget som fortfarande fanns kvar i min kropp vilket också fick den att förvånas över hur jag hade reagerat på hans närhet. Allt hade varit skönt, lustfyllt tills smärtan hade intagit min kropp från hans intensiva sugande. Smärtan hade spridit sig som ilningar inom mig och den plötsliga påminnelsen fick rysningar att gå längs min ryggrad och håret på mina armar att resa sig. Mina fingrar trevade sig upp mot min hals, smekte försiktigt de fortfarande ömma punkterna. Jag försökte envist skaka bort den otäcka känslan inuti mig medan mina ögon sökte sig mot spegeln i mitten utav rummet. Säker på att det inte kunde vara så illa som det hade känts, lät jag mina snabba fötter röra sig över det kalla trägolvet, mot spegeln. Min hand, som än låg tryggt mot min hals, täckte stället där det ännu var känsligt. Mina tänder gnagde nervöst i underläppen medan mina bruna ögon studerade min lilla hand; började långsamt att tveka. Hastigt ruskade jag på mitt huvud, bestämde mig för att titta. Handen, som täckte det jag inte trodde var så farligt, försvann från halsen. Mina ögon vidgades, stirrade häpnadsväckande på det mörkblåa, nästan svarta cirkelformade märket på min hals som hade en röd nyans runt om sig. Min kropp kändes plötsligt mörbultad och svag, och den obehagliga känslan spred sig i mitt bröst. Förvånad över hur illa det faktiskt såg ut fick min haka att börja rycka. Självömkan spred sig som en våg över mig. Jag kände mig ledsen, irriterad och arg för att han hade gjort mig illa. Jag knöt hårt mina nävar samtidigt som likaså oron började leta sig fram ur sin gömda vrå i min kropp. Oron om att det faktiskt hade varit han som hade skapat det hemska märket på min hals och fått mig att uppleva en smärta som gick långt över min smärttröskel. Mina tårkanaler reagerade på alla röriga känslor inom mig och min spegelbild blev allt mer suddig desto mer vattenfyllda mina ögon blev. En ljudlig knackning hördes utanför min dörr och knappt att jag hann reagera så hade mamma slitit upp dörren. Jag vände mig förvånat om, mötte det lyckliga leendet som var klistrat på hennes osminkade ansikte. 

”Tell me everything now hun. How was the date?” frågade hon exalterat samtidigt hon stängde dörren efter sig. 

”Mom it wasn’t a date.” mumlade jag medan jag panikartat lät mina ögon lämna hennes innan de desperat sökte efter någonting att täcka min hals med. Jag hade inga planer på att låta henne se det fruktansvärda märke som prydde den. En gråfärgad hoodie låg i en hög på min stol som jag hastigt tog upp och fumlade på mig. Den tjocka tröjan gick en bra bit upp över halsen men för att vara på den säkra sidan lät jag mina darrande händer lägga mitt tjocka hår över mina axlar. När jag sedan var säker på att det inte syntes vände jag mig om igen, mötte min trötta mamma som hade satt sig ner på min säng. 

”Oh come on. Tell me everything now. What did you do?” försökte hon och det verkade som om hennes leende inte kunde försvinna. Jag himlade trött med ögonen, försökte visa att jag tyckte att hennes beteende var barnsligt men hennes blick visade att hon inte tänkte ge sig förrän jag hade svarat på hennes frågor. 

”It was okay mom. We watched the movie Mama, nothing more.” svarade jag kort och irriterat, kände hur oredan i mitt huvud blev starkare vilket fick mitt redan känslomässiga tillstånd att bli värre. 

”Oh that movie you always wanted to see. Was it good?” fortsatte hon glatt, verkade inte märka av min irriterad ton. 

”Yeah.” Mitt svar var enkelt, kort samtidigt som jag lade min armar över varandra i ett kors över mitt bröst. En tung suck lämnade hennes mun medan hon lade sitt ben över det andra, lutade sin armbåge mot knät och lät sin kroppstyngd tas emot utav hennes öppna hand. 

”Well he was a very handsome young man Claire, he seemed very nice.” konstaterade hon med ett leende, såg på henne att hon försökte ignorera mitt otrevliga tonfall. 

”Well then maybe you should date him mom!” utbrast jag, slog ut med mina armar och spände min blick i hennes. Hon tittade förvånat på mig innan hennes ögon mörknade. 

”Claire Parkes, you don’t have to be snotty. I was just telling you my point about him.” förklarade hon bestämt. 

”And I’m trying to tell mine.” snäste jag medan mina armar återigen placerades över mitt bröst.

”Has something happened?” frågade hon istället oroligt och tittade menande på mig.

”No. He wasn't anything for me, that's it. You will never see him again and I will never see him again.” Min ton var bestämd men ändå letade hennes ögon i mitt ansikte efter en svag punkt som skulle få mig att berätta sanningen. Envist tittade jag bort, kunde inte se min mors sorgsna ögon. Jag lät istället min blick vandra ut genom fönstret, studerade huset mitt emot vars fönster var upplysta. 

”Can you please go now.” sa jag kort, fick det att låta mer som en befallning. Tydligt hörde jag hur en trött suck lämnade hennes läppar. 

”Goodnight Claire.” mumlade hon innan jag hörde hur hennes fotsteg vandrade längre ifrån mig. Min dörr öppnades vilket fick det välkända knarrandet att fylla min hörsel innan dörren sedan stängdes. Mina axlar sjönk långsamt samtidigt som mitt dåliga samvete, över hur jag hade betett mig mot mamma, började smyga sig fram men min irritation över Harry var för stor för att jag ens skulle märka av det dåliga samvetet. Att han hade gjort illa mig utan att be om ursäkt, då han plötsligt hade kastat sig bakåt för att avsluta det intensiva sugandet på min hals, fick det att verka som om det inte var med flit. Trött slet jag av mig tröjan, som jag hade tvingat på mig för att dölja det obehagliga märket, innan jag slängde mig ner på sängen, lät den mjuka madrassen ta emot min tunga och trötta kropp. 

 

...

 

Det hade hunnit bli torsdag och tanken på att det redan var fredag dagen därpå fick min kropp att fyllas med lyckorus. Min hand höll ett hårt grepp kring Nates starka arm samtidigt som vi gick genom den breda och nästan tomma skolkorridoren. Han läste högt ur vår engelska bok, försökte förklara en uppgift som skulle vara inlämnad dagen därpå medan jag emellanåt nickade åt det han sa och förde oss närmare vår lektionssal. Min blick vandrade över de få elever som vi passerade och mina ögon stannade extra länge på en kille vars stora lockar påminde om Harrys. Jag bet mig löst i läppen, funderade på det som hade hänt under vår så kallade dejt under söndagen. Det stora och fruktansvärda märke som hade prytt min hals hade börjat blekna men jag var fortfarande tvungen att bära tröjor som gick en bit upp över halsen, allt för att inte Nate eller någon annan skulle börja undra och förstå. Harry hade varit tyst sedan händelsen, inget sms:ande och jag hade inte heller sett honom ute, han var som bortblåst från existensen. Att han faktiskt lät mig vara ifred var en lättnad för min kropp även om jag tidigare hade försiktigt börjat finna någonting intressant i honom men som hade försvunnit på knappt några minuter efter händelsen under söndagen. 

”Do you understand?” frågade plötsligt Nate och avbröt mina tankar och funderingar. Jag skakade hastigt på huvudet, försökte minnas de få ord jag hade hört endast som viskningar ifrån honom i bakgrunden utav mitt tänkande. 

”Yeah.” svarade jag frånvarande när tankarna inte lyckades komma på plats i mitt huvud. I ögonvrån såg jag hur han höjde på sitt ena ögonbryn, förstod att jag inte hade lyssnat. 

”Then what did I say?” frågade han istället vilket fick mig att låta min blick söka sig ner mot det en gång vita golvet som istället hade börjat bli grått.

”Sorry? What did you say?” Omedveten om vad jag skulle svara lät jag min fråga dra ut på tiden, försöka komma på ett bra svar eller i hopp om att någonting skulle avbryta vårt samtalsämne. 

”Then what did I say?” upprepade han och tonade på orden som lämnade hans mun. Jag harklade mig samtidigt som mina fingrar kramade hårdare om hans arm. ”Oh Claire, why aren’t you listening when I try to explain?” utbrast han istället, trött på att vänta på mitt svar när han ändå redan visste om att jag inte hade lyssnat. 

”I’m sorry Nate.” sa jag skamset med en hög ton medan mina ögon letade sig in hans. ”It’s just that it’s to much things going on in my head right now.” Jag slog ut med min lediga arm medan en tung suck rymde sin väg mellan mina läppar. 

”What is bothering you?” frågade han istället och som om orden aldrig lämnat våra läppar så förblev vår förra diskussionen bortglömd. Jag bet mig löst i läppen, ångrade att jag hade nämnt att jag hade mycket i mitt huvud då mesta dels utav tankarna bestod utav Harry. Mina ögon hade letat sig ner till golvet, studerade våra rörande fötter. I ögonvrån såg jag hur han märkte min tveksamhet om att berätta. 

”C, you know you can tell me everything..” började han lågt och försökte fånga min ögonkontakt, återskapa den vi tidigare hade haft. 

”I know, I know.” utbrast jag utan att möta hans blick, medveten om vad jag skulle säga. ”But I can’t tell you this.” Jag sneglade tveksamt upp mot hans ansikte och de besvikna ögonen fick mitt hjärta att gå i tusen bitar. 

”Okay.” mumlade han missnöjt medan han tog upp sin hand mot sitt huvud vilket gjorde att mitt grepp kring hans arm lättade och gled ner. Hans fingrar drog långsamt genom hans tjocka hår och hans bruna ögon var istället riktade framåt. 

”You will know, but not now. I need to think things through first, it’s a bit complicated.” Mina fingrar hade återigen klamrat sig fast om hans arm samtidigt som jag försökte återfå vår ögonkontakt. Han vred sitt huvud och blickade ner mot mig, besvikelsen var som bortblåst. 

”Will I get disappointed?” frågade han allvarligt och den plötsliga frågan fick mina ögon att vidgas i förvåning. Mina tänder gnagde försiktigt tag om mina kinder, ville inte ljuga för honom men jag hade inget annat val om konversationen skulle få ett stopp.

”No.” ljög jag kort och säkert, medveten om hur besviken han hade blivit om han fick reda på att jag hade gått ut med Harry och hur arg han hade blivit om han fick reda på att han hade gjort mig illa. Han nickade nedstämt, verkade fortfarande inte säker på mitt valda ord med tanke på den fundersamma rynkan som prydde hans annars släta panna.

                                                                                                                                                                                                                                                                

Här har ni kapitel 10, hoppas ni tycker om det även om det inte är så långt!

Tack för kommentarerna på förra kapitlet, blir JÄTTEglad haha! Hoppas ni kan kommentera lika bra på detta!

Ni får ha det så super bra så länge! :)

xxx